Ett arv efter alliansregeringens nedrustning

Suseåns nedströms från gamla riksvägen i Kvibille. Endast några få, klena träd har lämnats kvar. Båda sidorna av ån är hårt avverkade. 2 juni 2015.
Foto: Anders Wirdheim

I förra veckan skrev jag på Facebook om skövling av vegetationen längs en sträcka av ån Suseån i Halland. Mitt under årets känsligaste tid hade en entreprenör avverkat i princip all vegetation längs ån och höll då på att samla ihop grenar och stammar. Längs just den här åsträckan finns bland annat två rödlistade fågelarter, mindre hackspett och kungsfiskare, men det inträffade blottade ett problem som är större än så. Efter att ha rotat i ärendet några dagar, vill jag hävda att denna avverkning bara är en av många följder av alliansregeringens nedrustning av svensk naturvård. Mer om det senare.

I Sverige har vi fastställt särskilda miljömål för olika naturtyper. Vidare har vi förbundit oss att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden till senast år 2020. Som ett av flera hjälpmedel för att nå dessa mål finns en så kallad rödlista. Om denna lista skriver Naturvårdsverket: ”Kunskap om vilka arter som minskar i antal eller utbredning är nödvändig för att vi ska veta var naturvårdsinsatser behövs.”

Även i andra sammanhang pratas det i vårt samhälle mycket om biologisk mångfald, värdet av ekosystemtjänster och hållbarhet. Men hur ser det ut i verkligheten? Använder vi den kunskap som exempelvis rödlistan ger? Gör vi rätt naturvårdsinsatser? Utför vi den hänsyn som krävs för att vi ska nå de fastställda miljömålen?

Frågorna är berättigade med tanke på det som skett i det här fallet. Det är Suseåns Sänkningsföretag av år 1955 som ansökt om att ”ta bort träd och buskar som hindrar vattenflödet och växer ut i odlingsmark längs Suseån”. Sänkningsföretaget har rättighet att rensa i och längs ån efter att ha anmält detta till länsstyrelsen. En sådan anmälan gjordes hösten 2014, och i början av innevarande år meddelade länsstyrelsen tillstånd.

Men i tillståndet står: "Vid rensning skall de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken beaktas, innebärande bl.a. skyldighet att utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt för att skydda miljön mot skada eller olägenhet." Vidare står det att ”Avverkning som kan påverka landskapsbilden kan kräva samråd enligt 12 kap. 6§ miljöbalken. En sådan prövning sker hos länsstyrelsen.”

Är nu dessa generella skrivningar enbart kosmetika eller finns det något värde bakom orden? Eftersom det gäller en lång sträcka som avverkats, handlar det dels om en omfattande negativ påverkan på naturen, dels om en mycket kraftig påverkan på landskapsbilden.

Detta reser frågan varför länsstyrelsen, som är den myndighet som ska utöva tillsyn av att rätt hänsyn tas, är så dålig på att genomföra detta i praktiken? En annan fråga är varför detta ärende hamnade hos fiskeavdelningen och inte sattes in i ett bredare naturvårdsperspektiv. Det kan inte ha varit okänt hos länsstyrelsens tjänstemän att galleriskogar, likt de som fanns längs Suseån, är mycket värdefulla för den biologiska mångfalden. Det kan inte heller ha varit okänt att senvåren (maj/juni) är häckningstid för de allra flesta fågelarter. Vidare måste länsstyrelsens tjänstemän även ha varit medvetna om den rent estetiska betydelsen av trädridåer i dagens hårt utnyttjade, ofta helt kala, jordbrukslandskap.

Varför har inte länsstyrelsen gett mera detaljerade föreskrifter i beslutet om röjningen? Ett svar på denna fråga blir desto mer angeläget med tanke på att Suseåns Sänkningsföretag i sin ansökan faktiskt skrev: "Tidigare röjningar har medfört en del konflikter p.g.a. missförstånd. Vi önskar därför en informativ dialog om lämplig röjning för att nå enighet i frågan.”

Efter att, som sagt, ha rotat i frågan några dagar, vågar jag hävda att svaret på frågan är att länsstyrelsens folk inte orkat sätta sig djupare in i ärendet än vad man gjort.

Det är här effekterna av alliansregeringens politik kommer in i bilden. Länsstyrelsernas naturvårdsenheter är idag oerhört hårt pressade. Under de åtta åren med alliansregeringen fick naturvårdsenheterna fler arbetsuppgifter och mer att göra men samtidigt begränsades resurserna. Följden av detta har på många håll i landet blivit en oerhört hård arbetsbelastning. Flera tjänstemän har ”gått in i väggen” och är långtidssjukskrivna, andra har resignerat och blivit pappersvändare. Visst finns det fortfarande många naturvårdstjänstemän som brinner för sitt arbete och som gör heroiska insatser, men för andra har de åtta åren under Eskil Erlandsson och Co inneburit att man devalverats från en kunnig och engagerad naturvårdare till en resignerad pappersvändare.

Naturvården stod inte högt i kurs hos alliansregeringen. Det som gjorde att de fyra partierna fungerade väl ihop var att vart och ett av dem fick stort spelrum att regera kring sina hjärtefrågor. Moderaterna hade ekonomin, Folkpartiet utbildning, Kristdemokraterna social omsorg och Centern miljö och landsbygd. För Centerpartiet är snart sagt all offentlig naturvård av ondo. Man lever i tron att brukaren är den bästa naturvårdaren. Så var det kanske en gång för länge sedan när artrika lövängar skapades för att få vinterbete till djuren, men så är det inte alls idag. Tvärtom är brukandet ofta så hårt rationaliserat och effektiviserat att det inte blir mycket kvar av natur och biologisk mångfald.

Med mera engagerade tjänstemän i just det här fallet, skulle säkert någon också insett det riskabla i hela projektet (oräknat påverkan på fåglar och andra djur). Avverkningen har gjorts i tron att den ska leda till snabbare vattenföring i ån. Sannolikt blir det tvärtom. En ökad solinstrålning till åns stränder kommer troligen att innebära en kraftig tillväxt av vass och andra vattenväxter som hindrar vattenflödet betydligt mera än vad träden gjorde.

Anders Wirdheim

Suseån uppströms bron vid gamla riksvägen i Kvibille. Här ligger stammar och grenar från avverkningen kvar, men när allt det avverkade rensats bort, kommer ån att vara som en kanal med kala kanter. 2 juni 2015.
Foto: Anders Wirdheim

Hög tid att förbjuda bly i jaktammunition

Både havsörn och kungsörn drabbas av en omfattande, och helt onödig, dödlighet på grund av att jägare använder blyhaltig ammunition.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Tidigare i våras hittades en död ung kungsörn i Mellansverige. Den lämnades som sig bör till polisen som i sin tur sände in den till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA). Dit kom fågeln den 11 mars och redan dagen därpå gjordes en obduktion med åtföljande provtagning. Dessa prov visade att den unga örnen dött av blyförgiftning.

I obduktionsprotokollet från SVA står följande: ”I levern påvisades blyhalter om 23,9 mg/kg våtvikt vilket är kraftigt förhöjda och giftiga halter.” Lite längre ner i samma protokoll konstateras: ”Blyförgiftning hos örn förekommer då och då och orsaken är ofta att örnen ätit kött eller inälvor från vilda djur skjutna under jakt där blyammunition använts.”

Rovfåglarna får alltså i sig bly när de äter av slaktrester eller skadeskjutna djur. Det kan räcka med några få hagel eller några få fragment av en kula för att döda en örn. Blyet i ammunitionen löses upp i fåglarnas matsmältningskanal och kommer ut i blodet. Det är värt att påpeka att redan långt innan en fågel dör av akut blyförgiftning, kan dess kropps- och sinnesfunktioner påverkas negativt och leda till att fågeln skadas eller dör av andra orsaker (till exempel att den inte hinner undan ett annalkande tåg).

Uttrycket då och då i rapporten kan ersättas med regelbundet, och det är detta som är det mest bedrövliga: Trots att blyförgiftning är en av de vanligaste dödsorsakerna för både kungsörn och havsörn i Sverige, har landets jägare lyckats få behålla denna möjlighet att sprida gift i naturen. Det var nära ett förbud för snart tio år sedan (2006), men det revs upp när alliansregeringen tillträdde. Nu är det hög tid att väcka frågan om ett förbud på nytt.

Det finns nämligen inga rimliga skäl att göra detta undantag när det gäller spridning av giftiga ämnen. I snart sagt alla övriga sammanhang, där giftiga metaller ingått i olika produkter, har vi genom lagstiftning eller produktutveckling ersatt dessa ämnen. Varför ska det då vara tillåtet att sprida bly? Det är ju synnerligen väl belagt att denna blyspridning innebär en stor förgiftningsrisk för fåglar som i övriga sammanhang har ett starkt skydd!

Det är redan idag förbjudet att använda blyhaltig ammunition vid jakt i våtmarker, och i andra delar av världen har man genom lagstiftning eller på frivillig väg slutat använda denna ammunition. Med andra ord finns både kunnandet och alternativen. Trots detta stretar landets jägare emot, och de har haft de styrande politikerna på sin sida.

De argument som förts fram för att fortsätta tillåta bly i jaktammunition har varierat. Ett argument är att anslagskraften i blyhagel är kraftigare än när det gäller andra hagel. Därigenom minskar risken för skadeskjutningar, hävdar jägarna. Men det argumentet är knappast hållbart eftersom man som redan nämnts klarar sig utan blyhagel vid jakt i våtmarker. Ett annat argument är att man vill skydda sågverkens sågklingor. Blyhagel eller blykulor i en trädstam utgör inget problem, medan motsvarande av exempelvis stål skadar klingan. Detta problem måste emellertid vara så litet att det inte alls står i proportion till de negativa följderna av blyspridningen.

Känner man jägare på pulsen, visar det sig att värnandet om blyhagel egentligen har en annan orsak: Många äldre hagelgevär klarar inte av annan ammunition än just bly. Det är där skon klämmer: Man vill fortsätta att använda sina gamla vapen trots att detta innebär en giftspridning som måste betraktas som omfattande!

I snart sagt alla andra sammanhang får vi snällt rätta oss efter såväl utvecklingens framsteg som ändringar av lagar och regler. Det kan gälla alltifrån krav på hur våra bilar är utrustade till så simpla saker som programvaror eller lagringsmedel för datorer. Om Sveriges Radios intentioner går i lås, lär mängder av äldre radioapparater bli obrukbara när man inom något år går över till så kallad DAB-radio. Överallt tvingas vi anpassa oss, men inte när det gäller jakt. Villkoren för jakt får inte förändras, i alla fall inte om det kan uppfattas som försämringar för jägarna.

Även i Finland orsakar bly i ammunition stora problem. Nyligen genomförde EVIRA (Livsmedelssäkerhetsverket) en undersökning av 90 havsörnar som påträffats döda. Nästan en tredjedel av dessa (27 st.) hade dött av blyförgiftning. I Fastlandsfinland har blyhagel varit förbjudet vid jakt på sjöfågel sedan 1996, men på Åland (med andra jaktlagar) är blyhagel tillåten även vid jakt på vatten. Det var också på Åland och i sydvästligaste Finland som de flesta blyförgiftade havsörnarna påträffades.

När resultatet av den finska undersökningen presenterades i höstas, konstaterade forskaren Torsten Stjernberg att ”såväl havsörnars som människors hälsa skulle skyddas om användningen av blyammunition upphörde. Användningen av blyammunition borde upphöra i hela landet, inklusive på Åland.”

Bly i viltkött är ett problem för människor även i Sverige, och det finns undersökningar som visar på tydligt förhöjda blyhalter hos personer som äter mycket viltkött.

När Svenska Jägareförbundet förra året frågade sina medlemmar vad inom jakten de ansåg vara viktigast blev svaret tydligt: Etiken var viktigare än något annat. Denna etik måste även omfatta giftspridning i naturen!

Landsbygdsupproret 3 april – vargen får skulden för allt

Det är knappast vargens fel att svenskt jordbruk gått från mångfald till koncentrerad stordrift,
ej heller att servicen på landsbygden försämrats kraftigt. Foto: Anders Wirdheim

I den svenska rovdjursdebatten talas det mycket om socioekonomiska konsekvenser. Med detta uttryck avses de effekter som stora rovdjur kan förväntas få på livet i olika delar av landet, framför allt på landsbygden och särskilt i glesbygder. Underförstått finns ett antagande att rovdjuren gör livet värre att leva. Men rovdjuren, och alldeles särskilt vargen, ges också skulden för att det blir svårare att bo i glesbygd.

Frågan är då vad som är orsak och vad som är verkan? Är det verkligen vargen som är skuld till att mjölkpriset sänks så att det blir omöjligt att hålla mjölkkor i glesbygd. Är det vargen som är skuld till att postkontoret och vårdcentralen läggs ner, till att elpriset är högre i glesbygd och till att skolor stängs på grund av för litet elevunderlag? Detta är bara några exempel av allt det elände som den svenska glesbygden råkat ut för under de senaste årtiondena.

I en artikel i Svensk Jakt uppmanar Sofie Rockmyr i Högboda glesbygdsbefolkningen att delta i Landsbygdsupproret den 3 april. Då, på långfredagen klockan 11.00 kommer det på ett antal platser runt om i landet att samlas landsbygdsbor med traktorer och andra maskiner för att protestera mot bland annat ”landsbygdsmobbning, centralisering, orättvis konkurrens, nedlagda skolor och service”.

Sofie Rockmyr skriver målande om den idyll hon upplevde som barn, då man handlade maten i en lanthandel och åkte skolskjuts till den lilla skolan med 100–120 elever. Denna idyll hotas, och plötsligt kommer förklaringen. Landsbygdsborna vågar knappt släppa sina hundar i skogen längre: ”Jaktsäsongen som passerade var en tid då man varje vecka läste om vargdödade hundar.”

Det ska absolut inte förnekas att väldigt mycket försämrats på den svenska landsbygden under senare årtionden. I viss mån finns en liknande utveckling i städerna. Även där har butiker lagts ner, postutbärning försämrats, skolor stängts och elpriset höjts. Men varken i städerna eller på landsbygden har detta något som helst med vargen eller andra rovdjur att göra. Det är istället storskaliga ekonomiska förändringar i samhället som ligger bakom, men vargen har blivit en lämplig syndabock – som en säck där man kan stoppa ner allt elände.

Jag jobbade några år inom jordbruket under andra halvan av 1970-talet. Då var vargen utrotad i Sverige och övriga rovdjursstammar var nedtryckta till nivåer långt under dagens. Redan då var det många lantbrukare som såg sin framtid hotad. Då hade det bondeägda Mjölkcentralen nyligen bytt namn till Arla och de första signalerna om sammanslagningar av mejeriverksamheten kommit. Inom den likaledes bondeägda slakteribranschen var motsvarande strukturomvandling i full gång. Detta var en nödvändighet redan då, och i takt med att livsmedelsmarknaden blev allt mera globaliserad mot slutet av 1900-talet föll många mejerier och slakterier ifrån. Verksamheten koncentrerades och det blev allt svårare att få ekonomi i mindre enheter.

En följd har blivit att landsbygden inte bara avfolkats utan i ännu högre grad ”avdjurats”. Den kreatursskötsel som vi har kvar i Sverige är extremt koncentrerad till ett fåtal stora eller mycket stora anläggningar. För att ta ett exempel skulle det ha krävts mer än 100 mjölkgårdar utspridda över landskapet på 1970-talet för att producera lika mycket mjölk som dagens största halländska mjölkgård!

Jag har full förståelse för den förtvivlan som Sofie Rockmyr i Högboda känner. De stora strukturförändringar vi ser på den svenska landsbygden, och alldeles särskilt i glesbygden, är mycket negativa på många olika vis. Men de har inte det minsta med vargen eller andra rovdjur att göra!

Anders Wirdheim

Ska tre procent av folket styra svensk rovdjursförvaltning?

Viltförvaltningsdelegationerna vid de svenska länsstyrelserna har fått ökad makt att bestämma över förvaltningen av rovdjuren – även gällande licensjakt på varg. Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se

En bärande del i alliansregeringens rovdjurspolitik var att förvaltningen av de stora rovdjuren skulle komma närmare dem som lever och verkar nära rovdjuren. Därför flyttades vissa beslut om jakt från Naturvårdsverket till länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer. Det gällde även licensjakt på varg.

Men har decentraliseringen av jaktbesluten verkligen inneburit att allmänheten fått ett större inflytande – eller är det enbart ett särintresse som fått mer att säga till om?

I regelverket för viltförvaltningsdelegationerna sägs att de ska vara partssammansatta och dessutom ha representanter för allmänheten i form av politiker. Ordförande i de länsvisa delegationerna är respektive landshövding. Av de övriga ledamöterna utses fem politiskt, medan ett varierande antal ska representera olika näringar och intressen. Den politiska representationen motsvarar fördelningen i respektive regionfullmäktige (landsting). De övriga delegaterna representerar polisen, lokalt näringsliv och turism, ägare och brukare av jordbruksmark, skogsnäring, friluftsliv, jakt, naturvård samt i förekommande fall även yrkesfiske, fäbodbruk och rennäring.

Jaktintresset och den ideella naturvården ska således vara jämnstarka, men så är det bara på papperet. I praktiken har jägarna majoritet i snart sagt alla de 21 delegationer som finns i landet. I några av dem är samtliga ledamöter utom naturvårdsrepresentanten jägare.

Detta kan också uttryckas som att tre procent av landets befolkning (de som är jägare) idag har betydande makt över rovdjursförvaltningen. Jägarna sitter på majoriteten av platserna i landets viltförvaltningsdelegationer, i några fall på drygt 90 procent av platserna. Det var väl ändå inte så det var tänkt?

Eller var det kanske just så som det var tänkt? Var utformningen av delegationerna ett sätt för alliansregeringen att tillförsäkra jägarna makt över besluten?

Nu kanske någon invänder att vi har frihet i Sverige att vara medlem i olika föreningar och även frihet att ägna oss åt olika intressen. När det sedan kommer till beslut i olika samhällsorgan, måste vi ha förtroende för varje enskild representants integritet.

I den bästa av världar fungerar det så, men inte i viltförvaltningsdelegationerna. Såväl erfarenheterna från arbetet ute i länen som den forskning som bedrivits kring delegationerna visar något annat: En betydande andel av representanterna agerar inte för den verksamhet eller det parti de företräder utan låter sitt jaktintresse styra.

I flera delegationer har det också bildats koalitioner, där jaktintresset intar en central position, medan naturvårdsintresset hålls utanför. När Luleå universitet frågade 67 av de politiker som sitter i delegationerna, såg sig 59 procent som representanter för jaktintresset, men bara 21 procent såg sig som företrädare för naturvård.

När en stat flyttar makten nedåt i ett system, är det en bärande tanke att ökat inflytande ska leda till sakägarskap som i sin tur ska innebära ökad efterlevnad av lagar och regler. Förflyttningen av makten ska minska konflikterna, förbättra förvaltningen och ge ökad legitimitet. I alla sammanhang där detta fungerar gäller att man bevarar resursen för framtida utnyttjande. Men när det gäller viltförvaltningen är inte alla intresserade av att resursen ”rovdjur” ska bevaras. Därför fungerar inte heller viltförvaltningsdelegationerna med den utformning de har idag.

Anders Wirdheim

Idag (13 februari) sändes en skrivelse till regeringen med begäran om en utvärdering av hur viltförvaltningsdelegationerna fungerat. Med en sådan utvärdering som grund bör regeringen sedan skyndsamt överväga och besluta om nödvändiga förändringar i delegationernas arbete och sammansättning. Avsändare är Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, det vill säga de tre organisationer som tillsammans utser företrädare för ”naturvårdsintresset” till viltförvaltningsdelegationerna.