Hög tid att förbjuda bly i jaktammunition

Både havsörn och kungsörn drabbas av en omfattande, och helt onödig, dödlighet på grund av att jägare använder blyhaltig ammunition.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Tidigare i våras hittades en död ung kungsörn i Mellansverige. Den lämnades som sig bör till polisen som i sin tur sände in den till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA). Dit kom fågeln den 11 mars och redan dagen därpå gjordes en obduktion med åtföljande provtagning. Dessa prov visade att den unga örnen dött av blyförgiftning.

I obduktionsprotokollet från SVA står följande: ”I levern påvisades blyhalter om 23,9 mg/kg våtvikt vilket är kraftigt förhöjda och giftiga halter.” Lite längre ner i samma protokoll konstateras: ”Blyförgiftning hos örn förekommer då och då och orsaken är ofta att örnen ätit kött eller inälvor från vilda djur skjutna under jakt där blyammunition använts.”

Rovfåglarna får alltså i sig bly när de äter av slaktrester eller skadeskjutna djur. Det kan räcka med några få hagel eller några få fragment av en kula för att döda en örn. Blyet i ammunitionen löses upp i fåglarnas matsmältningskanal och kommer ut i blodet. Det är värt att påpeka att redan långt innan en fågel dör av akut blyförgiftning, kan dess kropps- och sinnesfunktioner påverkas negativt och leda till att fågeln skadas eller dör av andra orsaker (till exempel att den inte hinner undan ett annalkande tåg).

Uttrycket då och då i rapporten kan ersättas med regelbundet, och det är detta som är det mest bedrövliga: Trots att blyförgiftning är en av de vanligaste dödsorsakerna för både kungsörn och havsörn i Sverige, har landets jägare lyckats få behålla denna möjlighet att sprida gift i naturen. Det var nära ett förbud för snart tio år sedan (2006), men det revs upp när alliansregeringen tillträdde. Nu är det hög tid att väcka frågan om ett förbud på nytt.

Det finns nämligen inga rimliga skäl att göra detta undantag när det gäller spridning av giftiga ämnen. I snart sagt alla övriga sammanhang, där giftiga metaller ingått i olika produkter, har vi genom lagstiftning eller produktutveckling ersatt dessa ämnen. Varför ska det då vara tillåtet att sprida bly? Det är ju synnerligen väl belagt att denna blyspridning innebär en stor förgiftningsrisk för fåglar som i övriga sammanhang har ett starkt skydd!

Det är redan idag förbjudet att använda blyhaltig ammunition vid jakt i våtmarker, och i andra delar av världen har man genom lagstiftning eller på frivillig väg slutat använda denna ammunition. Med andra ord finns både kunnandet och alternativen. Trots detta stretar landets jägare emot, och de har haft de styrande politikerna på sin sida.

De argument som förts fram för att fortsätta tillåta bly i jaktammunition har varierat. Ett argument är att anslagskraften i blyhagel är kraftigare än när det gäller andra hagel. Därigenom minskar risken för skadeskjutningar, hävdar jägarna. Men det argumentet är knappast hållbart eftersom man som redan nämnts klarar sig utan blyhagel vid jakt i våtmarker. Ett annat argument är att man vill skydda sågverkens sågklingor. Blyhagel eller blykulor i en trädstam utgör inget problem, medan motsvarande av exempelvis stål skadar klingan. Detta problem måste emellertid vara så litet att det inte alls står i proportion till de negativa följderna av blyspridningen.

Känner man jägare på pulsen, visar det sig att värnandet om blyhagel egentligen har en annan orsak: Många äldre hagelgevär klarar inte av annan ammunition än just bly. Det är där skon klämmer: Man vill fortsätta att använda sina gamla vapen trots att detta innebär en giftspridning som måste betraktas som omfattande!

I snart sagt alla andra sammanhang får vi snällt rätta oss efter såväl utvecklingens framsteg som ändringar av lagar och regler. Det kan gälla alltifrån krav på hur våra bilar är utrustade till så simpla saker som programvaror eller lagringsmedel för datorer. Om Sveriges Radios intentioner går i lås, lär mängder av äldre radioapparater bli obrukbara när man inom något år går över till så kallad DAB-radio. Överallt tvingas vi anpassa oss, men inte när det gäller jakt. Villkoren för jakt får inte förändras, i alla fall inte om det kan uppfattas som försämringar för jägarna.

Även i Finland orsakar bly i ammunition stora problem. Nyligen genomförde EVIRA (Livsmedelssäkerhetsverket) en undersökning av 90 havsörnar som påträffats döda. Nästan en tredjedel av dessa (27 st.) hade dött av blyförgiftning. I Fastlandsfinland har blyhagel varit förbjudet vid jakt på sjöfågel sedan 1996, men på Åland (med andra jaktlagar) är blyhagel tillåten även vid jakt på vatten. Det var också på Åland och i sydvästligaste Finland som de flesta blyförgiftade havsörnarna påträffades.

När resultatet av den finska undersökningen presenterades i höstas, konstaterade forskaren Torsten Stjernberg att ”såväl havsörnars som människors hälsa skulle skyddas om användningen av blyammunition upphörde. Användningen av blyammunition borde upphöra i hela landet, inklusive på Åland.”

Bly i viltkött är ett problem för människor även i Sverige, och det finns undersökningar som visar på tydligt förhöjda blyhalter hos personer som äter mycket viltkött.

När Svenska Jägareförbundet förra året frågade sina medlemmar vad inom jakten de ansåg vara viktigast blev svaret tydligt: Etiken var viktigare än något annat. Denna etik måste även omfatta giftspridning i naturen!

Landsbygdsupproret 3 april – vargen får skulden för allt

Det är knappast vargens fel att svenskt jordbruk gått från mångfald till koncentrerad stordrift,
ej heller att servicen på landsbygden försämrats kraftigt. Foto: Anders Wirdheim

I den svenska rovdjursdebatten talas det mycket om socioekonomiska konsekvenser. Med detta uttryck avses de effekter som stora rovdjur kan förväntas få på livet i olika delar av landet, framför allt på landsbygden och särskilt i glesbygder. Underförstått finns ett antagande att rovdjuren gör livet värre att leva. Men rovdjuren, och alldeles särskilt vargen, ges också skulden för att det blir svårare att bo i glesbygd.

Frågan är då vad som är orsak och vad som är verkan? Är det verkligen vargen som är skuld till att mjölkpriset sänks så att det blir omöjligt att hålla mjölkkor i glesbygd. Är det vargen som är skuld till att postkontoret och vårdcentralen läggs ner, till att elpriset är högre i glesbygd och till att skolor stängs på grund av för litet elevunderlag? Detta är bara några exempel av allt det elände som den svenska glesbygden råkat ut för under de senaste årtiondena.

I en artikel i Svensk Jakt uppmanar Sofie Rockmyr i Högboda glesbygdsbefolkningen att delta i Landsbygdsupproret den 3 april. Då, på långfredagen klockan 11.00 kommer det på ett antal platser runt om i landet att samlas landsbygdsbor med traktorer och andra maskiner för att protestera mot bland annat ”landsbygdsmobbning, centralisering, orättvis konkurrens, nedlagda skolor och service”.

Sofie Rockmyr skriver målande om den idyll hon upplevde som barn, då man handlade maten i en lanthandel och åkte skolskjuts till den lilla skolan med 100–120 elever. Denna idyll hotas, och plötsligt kommer förklaringen. Landsbygdsborna vågar knappt släppa sina hundar i skogen längre: ”Jaktsäsongen som passerade var en tid då man varje vecka läste om vargdödade hundar.”

Det ska absolut inte förnekas att väldigt mycket försämrats på den svenska landsbygden under senare årtionden. I viss mån finns en liknande utveckling i städerna. Även där har butiker lagts ner, postutbärning försämrats, skolor stängts och elpriset höjts. Men varken i städerna eller på landsbygden har detta något som helst med vargen eller andra rovdjur att göra. Det är istället storskaliga ekonomiska förändringar i samhället som ligger bakom, men vargen har blivit en lämplig syndabock – som en säck där man kan stoppa ner allt elände.

Jag jobbade några år inom jordbruket under andra halvan av 1970-talet. Då var vargen utrotad i Sverige och övriga rovdjursstammar var nedtryckta till nivåer långt under dagens. Redan då var det många lantbrukare som såg sin framtid hotad. Då hade det bondeägda Mjölkcentralen nyligen bytt namn till Arla och de första signalerna om sammanslagningar av mejeriverksamheten kommit. Inom den likaledes bondeägda slakteribranschen var motsvarande strukturomvandling i full gång. Detta var en nödvändighet redan då, och i takt med att livsmedelsmarknaden blev allt mera globaliserad mot slutet av 1900-talet föll många mejerier och slakterier ifrån. Verksamheten koncentrerades och det blev allt svårare att få ekonomi i mindre enheter.

En följd har blivit att landsbygden inte bara avfolkats utan i ännu högre grad ”avdjurats”. Den kreatursskötsel som vi har kvar i Sverige är extremt koncentrerad till ett fåtal stora eller mycket stora anläggningar. För att ta ett exempel skulle det ha krävts mer än 100 mjölkgårdar utspridda över landskapet på 1970-talet för att producera lika mycket mjölk som dagens största halländska mjölkgård!

Jag har full förståelse för den förtvivlan som Sofie Rockmyr i Högboda känner. De stora strukturförändringar vi ser på den svenska landsbygden, och alldeles särskilt i glesbygden, är mycket negativa på många olika vis. Men de har inte det minsta med vargen eller andra rovdjur att göra!

Anders Wirdheim

Ska tre procent av folket styra svensk rovdjursförvaltning?

Viltförvaltningsdelegationerna vid de svenska länsstyrelserna har fått ökad makt att bestämma över förvaltningen av rovdjuren – även gällande licensjakt på varg. Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se

En bärande del i alliansregeringens rovdjurspolitik var att förvaltningen av de stora rovdjuren skulle komma närmare dem som lever och verkar nära rovdjuren. Därför flyttades vissa beslut om jakt från Naturvårdsverket till länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer. Det gällde även licensjakt på varg.

Men har decentraliseringen av jaktbesluten verkligen inneburit att allmänheten fått ett större inflytande – eller är det enbart ett särintresse som fått mer att säga till om?

I regelverket för viltförvaltningsdelegationerna sägs att de ska vara partssammansatta och dessutom ha representanter för allmänheten i form av politiker. Ordförande i de länsvisa delegationerna är respektive landshövding. Av de övriga ledamöterna utses fem politiskt, medan ett varierande antal ska representera olika näringar och intressen. Den politiska representationen motsvarar fördelningen i respektive regionfullmäktige (landsting). De övriga delegaterna representerar polisen, lokalt näringsliv och turism, ägare och brukare av jordbruksmark, skogsnäring, friluftsliv, jakt, naturvård samt i förekommande fall även yrkesfiske, fäbodbruk och rennäring.

Jaktintresset och den ideella naturvården ska således vara jämnstarka, men så är det bara på papperet. I praktiken har jägarna majoritet i snart sagt alla de 21 delegationer som finns i landet. I några av dem är samtliga ledamöter utom naturvårdsrepresentanten jägare.

Detta kan också uttryckas som att tre procent av landets befolkning (de som är jägare) idag har betydande makt över rovdjursförvaltningen. Jägarna sitter på majoriteten av platserna i landets viltförvaltningsdelegationer, i några fall på drygt 90 procent av platserna. Det var väl ändå inte så det var tänkt?

Eller var det kanske just så som det var tänkt? Var utformningen av delegationerna ett sätt för alliansregeringen att tillförsäkra jägarna makt över besluten?

Nu kanske någon invänder att vi har frihet i Sverige att vara medlem i olika föreningar och även frihet att ägna oss åt olika intressen. När det sedan kommer till beslut i olika samhällsorgan, måste vi ha förtroende för varje enskild representants integritet.

I den bästa av världar fungerar det så, men inte i viltförvaltningsdelegationerna. Såväl erfarenheterna från arbetet ute i länen som den forskning som bedrivits kring delegationerna visar något annat: En betydande andel av representanterna agerar inte för den verksamhet eller det parti de företräder utan låter sitt jaktintresse styra.

I flera delegationer har det också bildats koalitioner, där jaktintresset intar en central position, medan naturvårdsintresset hålls utanför. När Luleå universitet frågade 67 av de politiker som sitter i delegationerna, såg sig 59 procent som representanter för jaktintresset, men bara 21 procent såg sig som företrädare för naturvård.

När en stat flyttar makten nedåt i ett system, är det en bärande tanke att ökat inflytande ska leda till sakägarskap som i sin tur ska innebära ökad efterlevnad av lagar och regler. Förflyttningen av makten ska minska konflikterna, förbättra förvaltningen och ge ökad legitimitet. I alla sammanhang där detta fungerar gäller att man bevarar resursen för framtida utnyttjande. Men när det gäller viltförvaltningen är inte alla intresserade av att resursen ”rovdjur” ska bevaras. Därför fungerar inte heller viltförvaltningsdelegationerna med den utformning de har idag.

Anders Wirdheim

Idag (13 februari) sändes en skrivelse till regeringen med begäran om en utvärdering av hur viltförvaltningsdelegationerna fungerat. Med en sådan utvärdering som grund bör regeringen sedan skyndsamt överväga och besluta om nödvändiga förändringar i delegationernas arbete och sammansättning. Avsändare är Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, det vill säga de tre organisationer som tillsammans utser företrädare för ”naturvårdsintresset” till viltförvaltningsdelegationerna.

Äntligen något positivt i vargfrågan

Vargar (i hägn). Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet skriver ministrarna Åsa Romson (mp) och Sven-Erik Bucht (s) att det ska inrättas en permanent vargkommitté. I fem punkter drar de upp riktlinjerna för hur varg- och rovdjurspolitiken ska fungera i framtiden. Även om vi är luttrade efter politiskt rävspel och intensiv lobbying kring frågan tidigare, känns det äntligen som att något positivt är på väg att hända i den infekterade rovdjursdebatten.

Nu undrar kanske någon varför frågan om en vargkommitté figurerar i en fågelförenings

spalter? Då vill jag svara att frågan är i högsta grad relevant och att vargarnas väl och ve berör vår verksamhet på många plan.

Allra först är en livskraftig vargstam en mycket viktig del i en natur med något så när naturligt fungerande ekosystem. Som toppredator har vargen avgörande betydelse för många andra arter. Det gäller både arter som utnyttjar de bytesrester som vargarna lämnar efter sig och naturligtvis även vargens bytesdjur samt, i andra hand, organismer som påverkas av bytesdjuren. Vi ska visserligen inte tro att vi i Sverige kan få så positiva så kallade kaskadeffekter som vargens återkomst till nationalparker i USA lett till, men en livskraftig vargstam har tveklöst betydelse i flera led även ute i den svenska naturen.

Den svenska vargdebatten har även haft stor betydelse när det gäller stämningsläget mellan ideell naturvård och jaktintressen. Det har skett en polarisering som varit mycket olycklig och som även skapat djupa sprickor mellan människor runt om i landet. I kölvattnet har det på sina håll vuxit fram ett mera utbrett rovdjurshat som också kommit att påverka inställningen till vissa rovfåglar.

Det finns även en internationell aspekt på den svenska vargpolitiken. Trots oklarhet när det gäller om licensjakt på varg är förenlig med EU:s regelverk, beslutade den förra regeringen om licensjakt vid flera tillfällen. Dessa beslut överklagades och stoppades sedermera av förvaltningsdomstolarna. För att förhindra ännu ett sådant överklagande införde alliansregeringen förra året en ny ordning: Beslut om licensjakt skall tas av länsstyrelserna och bara kunna överklagas till Naturvårdsverket. Detta förfarande kan ses som ett trixande som inte är värdigt en rättsstat som Sverige. Det borde vara självklart i en demokrati att alla frågor ska kunna prövas i domstol. Dessutom är det många andra länder eller regioner inom EU som gärna vill följa detta trixande, och det är det inte minst viktiga i sammanhanget.

Många av de argument som finns i den svenska vargdebatten finns nämligen också i länder i Sydeuropa där man vill utöka jakten på fåglar och tillämpa ”traditionella” metoder som limstickor, stenfällor eller fångstnät. Där har man med stort intresse följt den svenska vargdebatten och den förra regeringens försök att kringgå EU:s regelverk. Hur ska vi i Sverige kunna ställa krav på cyprioter som fångar svarthättor i nät, malteser som skjuter bivråkar, fransmän som smörjer kråset med ortolansparvar och spanjorer som fångar fåglar på limstickor om vi inte själva accepterar det gemensamma regelverket?

Fåglar och även däggdjur rör sig obehindrat av nationsgränser och därför måste en god förvaltning bygga på internationella överenskommelser och gemensamma regler. Sverige ska inte gå i bräschen för att bryta upp dessa regler.

Det förslag som de båda ministrarna presenterar idag utgörs av fem punkter: En ny, permanent vargkommitté, en vetenskapligt grundad syn på vargen, bättre anslag till stängsling och annat viltskydd, en utvärdering av de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna och jaktbeslut som är förenliga med EU-rätten. Från den ideella naturvården välkomnar vi denna inriktning. Men det är illavarslande att Svenska Jägareförbundet direkt avvisar tankegångarna: ”Det här skapar bara osäkerhet och otydlighet”, säger ordföranden i förbundets rovdjursråd till Svensk Jakt.

Anders Wirdheim

Jägarna gråter

"Jägaren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sitt gevär."
Stora stygga vargen såg förvånat på.

”Matadoren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sin cape och sitt svärd”.

De flesta har väl sett den animerade filmsnutten med tjuren Ferdinand och matadoren. Den hör till inslagen i julhälsningen från Kalle Anka som sänds i SVT varje julafton. När Ferdinand inte vill slåss blir matadoren så arg att han sliter sitt hår och till slut börjar gråta. Men nu överträffas dikten av verkligheten:

”Jägaren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sitt gevär”.

De två senaste dagarna har tydligen sådana scener utspelats i Värmland. I Värmlands folkblad säger nämligen Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Svenska Jägareförbundet på fullt allvar: ”Människors livskvalitet stoppas. Vuxna män gråter i dag.”

Det handlar om att Förvaltningsrätten stoppat den vargjakt som skulle ha inletts fredagen 9 januari. Rätten anser att det är tveksamt om det överklagandeförbud som alliansregeringen införde i jaktförordningen är förenligt med EU-rätten. Därför bör frågan prövas, vilket innebär att det tills vidare inte får genomföras någon licensjakt på varg.

Det är detta som får jägarna i Värmland att gråta. Man kan tycka att det är patetiskt, men det är betydligt allvarligare än så. Jägarna har varit vana vid att få sin vilja fram. Detta förhållande har gällt länge, men det blev ännu tydligare under de åtta åren med alliansregeringen, då en bred opinion gång på gång kördes över i rovdjursfrågan. Det fick till följd att naturvårdsorganisationerna överklagade besluten, och ett par år i rad stoppades licensjakten på varg på grund av dessa överklaganden.

För att förhindra att detta skulle kunna ske ännu en gång, införde alliansregeringen, med dåvarande landsbygdsministern och jägaren Eskil Erlandsson i spetsen, ett förbud mot överklaganden. Det är alltså detta förbud som Förvaltningsrätten nu ifrågasätter, vilket i sin tur tydligen får jägarna i Värmland att gråta.

Den svenska rovdjurspolitiken, och inte minst vargfrågan, måste te sig smått löjeväckande för betraktare från andra länder. Sverige har länge haft hög svansföring när det gäller miljö- och naturvårdsfrågor, men utvecklingen när det gäller vargjakten visar snarare att svansen finns mellan benen.

Hösten 2013 såg det ut som att en lösning fanns i sikte. Den så kallade Vargkommitténs betänkande fick stöd från både jägarna och den ideella naturvården. Äntligen verkade någon form av kompromiss vara på gång. Men bakom kulisserna lobbades det intensivt från jägarhåll, och när alliansregeringen kort därpå presenterade sin rovdjursproposition, hade vargkommitténs förslag kastats i papperskorgen.

Det är inte värdigt en stat som Sverige att hantera en fråga så som skett med vargen och rovdjurspolitiken. Det måste till en lösning som bygger på någon form av samförstånd och där naturvårdsintressena är med. Landets jägare, och inte minst det mäktiga Jägareförbundet, måste inse att rovdjursfrågan angår många fler än de tre procent av landets befolkning som är jägare.