Ska tre procent av folket styra svensk rovdjursförvaltning?

Viltförvaltningsdelegationerna vid de svenska länsstyrelserna har fått ökad makt att bestämma över förvaltningen av rovdjuren – även gällande licensjakt på varg. Foto (i hägn): P-G Bentz/sturnus.se

En bärande del i alliansregeringens rovdjurspolitik var att förvaltningen av de stora rovdjuren skulle komma närmare dem som lever och verkar nära rovdjuren. Därför flyttades vissa beslut om jakt från Naturvårdsverket till länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer. Det gällde även licensjakt på varg.

Men har decentraliseringen av jaktbesluten verkligen inneburit att allmänheten fått ett större inflytande – eller är det enbart ett särintresse som fått mer att säga till om?

I regelverket för viltförvaltningsdelegationerna sägs att de ska vara partssammansatta och dessutom ha representanter för allmänheten i form av politiker. Ordförande i de länsvisa delegationerna är respektive landshövding. Av de övriga ledamöterna utses fem politiskt, medan ett varierande antal ska representera olika näringar och intressen. Den politiska representationen motsvarar fördelningen i respektive regionfullmäktige (landsting). De övriga delegaterna representerar polisen, lokalt näringsliv och turism, ägare och brukare av jordbruksmark, skogsnäring, friluftsliv, jakt, naturvård samt i förekommande fall även yrkesfiske, fäbodbruk och rennäring.

Jaktintresset och den ideella naturvården ska således vara jämnstarka, men så är det bara på papperet. I praktiken har jägarna majoritet i snart sagt alla de 21 delegationer som finns i landet. I några av dem är samtliga ledamöter utom naturvårdsrepresentanten jägare.

Detta kan också uttryckas som att tre procent av landets befolkning (de som är jägare) idag har betydande makt över rovdjursförvaltningen. Jägarna sitter på majoriteten av platserna i landets viltförvaltningsdelegationer, i några fall på drygt 90 procent av platserna. Det var väl ändå inte så det var tänkt?

Eller var det kanske just så som det var tänkt? Var utformningen av delegationerna ett sätt för alliansregeringen att tillförsäkra jägarna makt över besluten?

Nu kanske någon invänder att vi har frihet i Sverige att vara medlem i olika föreningar och även frihet att ägna oss åt olika intressen. När det sedan kommer till beslut i olika samhällsorgan, måste vi ha förtroende för varje enskild representants integritet.

I den bästa av världar fungerar det så, men inte i viltförvaltningsdelegationerna. Såväl erfarenheterna från arbetet ute i länen som den forskning som bedrivits kring delegationerna visar något annat: En betydande andel av representanterna agerar inte för den verksamhet eller det parti de företräder utan låter sitt jaktintresse styra.

I flera delegationer har det också bildats koalitioner, där jaktintresset intar en central position, medan naturvårdsintresset hålls utanför. När Luleå universitet frågade 67 av de politiker som sitter i delegationerna, såg sig 59 procent som representanter för jaktintresset, men bara 21 procent såg sig som företrädare för naturvård.

När en stat flyttar makten nedåt i ett system, är det en bärande tanke att ökat inflytande ska leda till sakägarskap som i sin tur ska innebära ökad efterlevnad av lagar och regler. Förflyttningen av makten ska minska konflikterna, förbättra förvaltningen och ge ökad legitimitet. I alla sammanhang där detta fungerar gäller att man bevarar resursen för framtida utnyttjande. Men när det gäller viltförvaltningen är inte alla intresserade av att resursen ”rovdjur” ska bevaras. Därför fungerar inte heller viltförvaltningsdelegationerna med den utformning de har idag.

Anders Wirdheim

Idag (13 februari) sändes en skrivelse till regeringen med begäran om en utvärdering av hur viltförvaltningsdelegationerna fungerat. Med en sådan utvärdering som grund bör regeringen sedan skyndsamt överväga och besluta om nödvändiga förändringar i delegationernas arbete och sammansättning. Avsändare är Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, det vill säga de tre organisationer som tillsammans utser företrädare för ”naturvårdsintresset” till viltförvaltningsdelegationerna.

Äntligen något positivt i vargfrågan

Vargar (i hägn). Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet skriver ministrarna Åsa Romson (mp) och Sven-Erik Bucht (s) att det ska inrättas en permanent vargkommitté. I fem punkter drar de upp riktlinjerna för hur varg- och rovdjurspolitiken ska fungera i framtiden. Även om vi är luttrade efter politiskt rävspel och intensiv lobbying kring frågan tidigare, känns det äntligen som att något positivt är på väg att hända i den infekterade rovdjursdebatten.

Nu undrar kanske någon varför frågan om en vargkommitté figurerar i en fågelförenings

spalter? Då vill jag svara att frågan är i högsta grad relevant och att vargarnas väl och ve berör vår verksamhet på många plan.

Allra först är en livskraftig vargstam en mycket viktig del i en natur med något så när naturligt fungerande ekosystem. Som toppredator har vargen avgörande betydelse för många andra arter. Det gäller både arter som utnyttjar de bytesrester som vargarna lämnar efter sig och naturligtvis även vargens bytesdjur samt, i andra hand, organismer som påverkas av bytesdjuren. Vi ska visserligen inte tro att vi i Sverige kan få så positiva så kallade kaskadeffekter som vargens återkomst till nationalparker i USA lett till, men en livskraftig vargstam har tveklöst betydelse i flera led även ute i den svenska naturen.

Den svenska vargdebatten har även haft stor betydelse när det gäller stämningsläget mellan ideell naturvård och jaktintressen. Det har skett en polarisering som varit mycket olycklig och som även skapat djupa sprickor mellan människor runt om i landet. I kölvattnet har det på sina håll vuxit fram ett mera utbrett rovdjurshat som också kommit att påverka inställningen till vissa rovfåglar.

Det finns även en internationell aspekt på den svenska vargpolitiken. Trots oklarhet när det gäller om licensjakt på varg är förenlig med EU:s regelverk, beslutade den förra regeringen om licensjakt vid flera tillfällen. Dessa beslut överklagades och stoppades sedermera av förvaltningsdomstolarna. För att förhindra ännu ett sådant överklagande införde alliansregeringen förra året en ny ordning: Beslut om licensjakt skall tas av länsstyrelserna och bara kunna överklagas till Naturvårdsverket. Detta förfarande kan ses som ett trixande som inte är värdigt en rättsstat som Sverige. Det borde vara självklart i en demokrati att alla frågor ska kunna prövas i domstol. Dessutom är det många andra länder eller regioner inom EU som gärna vill följa detta trixande, och det är det inte minst viktiga i sammanhanget.

Många av de argument som finns i den svenska vargdebatten finns nämligen också i länder i Sydeuropa där man vill utöka jakten på fåglar och tillämpa ”traditionella” metoder som limstickor, stenfällor eller fångstnät. Där har man med stort intresse följt den svenska vargdebatten och den förra regeringens försök att kringgå EU:s regelverk. Hur ska vi i Sverige kunna ställa krav på cyprioter som fångar svarthättor i nät, malteser som skjuter bivråkar, fransmän som smörjer kråset med ortolansparvar och spanjorer som fångar fåglar på limstickor om vi inte själva accepterar det gemensamma regelverket?

Fåglar och även däggdjur rör sig obehindrat av nationsgränser och därför måste en god förvaltning bygga på internationella överenskommelser och gemensamma regler. Sverige ska inte gå i bräschen för att bryta upp dessa regler.

Det förslag som de båda ministrarna presenterar idag utgörs av fem punkter: En ny, permanent vargkommitté, en vetenskapligt grundad syn på vargen, bättre anslag till stängsling och annat viltskydd, en utvärdering av de länsvisa viltförvaltningsdelegationerna och jaktbeslut som är förenliga med EU-rätten. Från den ideella naturvården välkomnar vi denna inriktning. Men det är illavarslande att Svenska Jägareförbundet direkt avvisar tankegångarna: ”Det här skapar bara osäkerhet och otydlighet”, säger ordföranden i förbundets rovdjursråd till Svensk Jakt.

Anders Wirdheim

Jägarna gråter

"Jägaren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sitt gevär."
Stora stygga vargen såg förvånat på.

”Matadoren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sin cape och sitt svärd”.

De flesta har väl sett den animerade filmsnutten med tjuren Ferdinand och matadoren. Den hör till inslagen i julhälsningen från Kalle Anka som sänds i SVT varje julafton. När Ferdinand inte vill slåss blir matadoren så arg att han sliter sitt hår och till slut börjar gråta. Men nu överträffas dikten av verkligheten:

”Jägaren var så ilsken att han grät för att han inte fick visa hur tapper han var med sitt gevär”.

De två senaste dagarna har tydligen sådana scener utspelats i Värmland. I Värmlands folkblad säger nämligen Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig på Svenska Jägareförbundet på fullt allvar: ”Människors livskvalitet stoppas. Vuxna män gråter i dag.”

Det handlar om att Förvaltningsrätten stoppat den vargjakt som skulle ha inletts fredagen 9 januari. Rätten anser att det är tveksamt om det överklagandeförbud som alliansregeringen införde i jaktförordningen är förenligt med EU-rätten. Därför bör frågan prövas, vilket innebär att det tills vidare inte får genomföras någon licensjakt på varg.

Det är detta som får jägarna i Värmland att gråta. Man kan tycka att det är patetiskt, men det är betydligt allvarligare än så. Jägarna har varit vana vid att få sin vilja fram. Detta förhållande har gällt länge, men det blev ännu tydligare under de åtta åren med alliansregeringen, då en bred opinion gång på gång kördes över i rovdjursfrågan. Det fick till följd att naturvårdsorganisationerna överklagade besluten, och ett par år i rad stoppades licensjakten på varg på grund av dessa överklaganden.

För att förhindra att detta skulle kunna ske ännu en gång, införde alliansregeringen, med dåvarande landsbygdsministern och jägaren Eskil Erlandsson i spetsen, ett förbud mot överklaganden. Det är alltså detta förbud som Förvaltningsrätten nu ifrågasätter, vilket i sin tur tydligen får jägarna i Värmland att gråta.

Den svenska rovdjurspolitiken, och inte minst vargfrågan, måste te sig smått löjeväckande för betraktare från andra länder. Sverige har länge haft hög svansföring när det gäller miljö- och naturvårdsfrågor, men utvecklingen när det gäller vargjakten visar snarare att svansen finns mellan benen.

Hösten 2013 såg det ut som att en lösning fanns i sikte. Den så kallade Vargkommitténs betänkande fick stöd från både jägarna och den ideella naturvården. Äntligen verkade någon form av kompromiss vara på gång. Men bakom kulisserna lobbades det intensivt från jägarhåll, och när alliansregeringen kort därpå presenterade sin rovdjursproposition, hade vargkommitténs förslag kastats i papperskorgen.

Det är inte värdigt en stat som Sverige att hantera en fråga så som skett med vargen och rovdjurspolitiken. Det måste till en lösning som bygger på någon form av samförstånd och där naturvårdsintressena är med. Landets jägare, och inte minst det mäktiga Jägareförbundet, måste inse att rovdjursfrågan angår många fler än de tre procent av landets befolkning som är jägare.

Fungerar jaktlagstiftningen när det gäller olaga jakt?

Norrtäljejägaren på väg att slå ihjäl havsörnen med gevärskolven.
Polisens bild.

Det är många gånger som vi haft skäl att ställa oss frågan i rubriken, och i början av nästa år kan det åter finnas anledning. Då ställs nämligen en Norrtälje-bo inför rätta sedan han avslöjats med att ha slagit ihjäl en havsörn. I det fallet finns det filmbevis på händelsen, en film som mannen tagit själv med sin mobiltelefon och som påträffades vid en husrannsakan. Då hittades även örnen i djupfryst skick liksom två lodjursskinn.

Filmen visar hur mannen först hetsar sina två hundar på den skadade örnen och sedan hur han slår ihjäl den med kolven på sitt gevär. Även när det gäller lodjuren finns det bilder som visar den aktuelle mannen med de skjutna djuren ute i skogen. Trots detta hävdar han i förhör att lodjursskinnen tillhörde hans förra sambo och att någon annan skjutit dem. Örnen säger han sig ha hittat i skogen i skadat skick. Att han släppte hundarna på den, förklarar han med att han ville träna hundarna på ett rovdjur. Nu i efterhand säger han att ”det var dumt gjort”. Mannen är nu misstänkt för både grovt jaktbrott och grovt jakthäleri – det sistnämnda eftersom det inte kan bevisas att det var han som sköt lodjuren, men han har bevisligen haft hand om de skjutna djuren.

Det ska bli mycket intressant att följa rättegången när den kommer igång nästa år liksom att se vilken dom som blir följden. Under senare år har vi kunnat konstatera att beviskraven är mycket höga när det gäller illegal jakt. Det har också visat sig vara relativt enkelt för åtalade att slingra sig ur även till synes solklara fall. Ett sådant exempel kom alldeles nyligen och gäller ett lodjur som sköts i Halland i våras.

I det fallet hade en grupp jägare anlitats för att skyddsjaga ett lodjur som slagit åtskilliga får det senaste halvåret. Djuret i fråga var en hanne som var försedd med sändare och lätt att pejla. Fåraptiten hade väckts hos honom efter det att han blivit lindrigt skadad i trafiken. Innan dess fanns inga tecken som tydde på att han jagade tamdjur. Efter att på vårvintern gjort en några veckor lång utflykt in i Västergötland (där skyddsjaktbeslutet inte gällde) kom han tillbaka till sitt gamla hemområde i Halland där det också fanns en hona. Denna bakgrund kände alla jägarna till. Därför hade också jaktledaren tydligt talat om att inget skott fick avlossas om man inte först kunnat se sändaren.

Lodjuret pejlades till en kulle inne i ett skogsparti. Hundföraren och ytterligare en person gick in i området och kort därpå stöttes ett lodjur upp som snabbt tog sin tillflykt upp i ett träd, undan hund och människor. Hundföraren sköt då lodjuret, men ned från trädet föll en ung hona och inte den sändarförsedda hanne man hade tillstånd att skjuta. Hannen och den unga honans moder hade istället flytt undan på marken.

Vid rättegången hävdade skytten att han inte visste att det kunde finnas mer än ett lodjur i området liksom att han "tyckte sig se en sändare". Med det lät sig Varbergs tingsrätt nöja och frikände mannen. Detta trots att det hade funnits hur mycket tid som helst att noga undersöka om lodjuret i trädet hade en sändare eller ej. Ett lodjur som flyr upp i ett träd undan hund och människor går inte ner i första taget.

Domen är både märklig och sorglig, men ännu sorgligare är det att Svenska Jägareförbundet applåderar domen och försvarar skytten. I stället hade det varit önskvärt att Jägareförbundet börjar bidra till att rensa upp i det träsk som olaga jakt på rovdjur är på väg att bli och att man inte per automatik alltid försöker försvara jägarna.

Det är också närmast bedrövligt att se vilka argument som åtalade jägare använder för att komma undan. Priset tas nog av en grupp på 15 finska jägare som står åtalade för att illegalt ha skjutit tre vargar. Även i det fallet är bevisen mycket starka. Det har fått jägarna och deras försvarare att hävda att de tre vargarna inte var ”rena” vargar utan hybrider efter återkorsning med hund.

Patetiskt är bara förnamnet!

Ska LRF så sockerbetor på gårdarnas torraste skiften?

Produktiv skogsmark. Granarna växer, men de organismer som fanns här innan den ursprungliga skogen avverkades har försvunnit. De har inte flyttat till den hällmark som finns en bit bortom vägkröken. På den finns helt andra arter.

För många år sedan, åren 1975–1978, jobbade jag på ett företag som sysslade med förädling av sockerbetor. I mina arbetsuppgifter ingick bland annat att leta efter områden som var lämpliga för vår fröodling. Jag for runt i det halländska landskapet och letade efter platser med kombinationen lätt jord och varmt läge. När jag väl hittat en plats, tog jag kontakt med markägaren, och det var mycket sällan vi inte fick arrendera den aktuella markplätten för en säsong. Vi betalade nämligen mycket bättre än vad avkastningen från någon gröda kunde ge.

På köpet fick jag under de här tre åren lära mig mycket om olika jordars egenskaper liksom olika grödors krav på bland annat jordmån och vattentillgång. De allra flesta bönder brukade reagera när jag nämnde att vi ville odla sockerbetsfrö på gårdens torraste sandbacke. ”Det är ju alldeles fel mark för betor – de vill ju ha tung jord”, sa bönderna. Jag förklarade att betfröet måste hinna mogna, och det gör det säkrast om marken är lätt och torr. Hellre en liten, bra skörd än en stor och dålig, hade jag fått lära mig av min chef.

Men det var bönderna jag mötte som lärde mig det jag idag vet om olika grödor och deras krav på marken. Ingen av dessa bönder skulle komma på tanken att sätta potatis på en lerhaltig, tung och våt jord, ej heller som sagt att så sockerbetor på torr och sandhaltig jord. På den sandiga jorden skulle potatis sättas, medan betorna skulle sås på den tunga jorden.

Dessa minnen kommer till mig när jag läser senaste Skogseko, landets största skogstidning som ges ut av Skogsstyrelsen. I den finns ett stort reportage om att skydda skog. Rubriken är ”Olika syn på skyddsvärda skogar”. Det som får mig att minnas arbetet med sockerbetsförädlingen är det som skogsdirektören Sten Frohm på LRF för fram. LRF anser att man inte ska stirra sig blind på produktiv skogsmark utan vill räkna in frivilliga avsättningar, generell hänsyn vid avverkningar och impediment i form av sumpmark, bergknallar och annan mark som inte lämpar sig för skogsbruk. Summan av detta måste ha väldigt stor betydelse för den biologiska mångfalden, anser LRF.

Det har LRF alldeles rätt i, men det handlar då enbart om arter som är anpassade till dessa miljöer. Detta har däremot inte LRF förstått, eller så vill de inte förstå det. Det är inte första gången dessa resonemang förs fram, och det är märkligt med tanke på att LRF är en organisation, där medlemmarna kan otroligt mycket om olika jordbruksgrödors krav! Men man verkar inte kunna inse att vilda djur- och växtarter också har specifika krav. Arter, som utvecklats för att växa i myllan i produktiva skogsmiljöer, trivs helt enkelt inte i en sumpmark eller på en berghäll. 

Ingen bonde skulle komma på tanken att så sockerbetor på en sandbacke eller sätta potatis på gårdens lerigaste och tyngsta åker! Men LRF verkar tro att det går att omskola en kalkgynnad guckusko till att växa på en sur granithäll?

Inte oväntat är Skogsindustrierna inne på en liknande linje. Även de vill rikta fokus på det som kallas för improduktiv skogsmark, och man varnar för att mera naturvård får ekonomiska konsekvenser: ”Om virkesuttaget från skogen minskar kommer det att innebära en samhällsekonomisk förlust, jobb kommer att förloras och möjligheterna att ta fram förnybara produkter från skogen kommer att minska.”

Det förtjänar att påpekas att endast 4 procent av den svenska skogen har ett formellt skydd. I stora delar av landet är det betydligt sämre än så – genomsnittet lyfts av att ungefär häften av den fjällnära skogen är skyddad. I södra Norrland och norra Svealand (det s.k. sydboreala området) har endast 1,6 procent av skogen ett säkert skydd. I resten av Svealand och Götaland handlar det om ungefär 3 procent. Om denna andel ökade med några procentenheter, skulle det få enorm betydelse för den biologiska mångfalden, friluftslivet och människors välbefinnande, men det skulle knappast märkas på samhällsekonomin.

Nu ska jag ta kontakt med vår lokala LRF-bas och fråga om jag kan få vara med när han till våren sår sockerbetor på gårdens sandigaste och torraste skifte!