Som man bäddar får man ligga

Det stora svenska beståndet av kanadagäss är i huvudsak resultatet av utplanteringar för jaktändamål.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

I början av februari deltog jag i en konferens om viltforskning på Jägareförbundets gård Öster Malma i Södermanland. Medarrangör var Naturvårdsverket, och en stor del av landets viltforskare var där. Bland de många frågor som diskuterades fanns ”stora fåglar”. Med detta begrepp avses gäss, svanar och tranor, fåglar som har det gemensamt att de ökat kraftigt under senare årtionden liksom att de trivs på dagens hårt odlade jordbruksmarker. En månad senare, i början av mars, anordnades ett särskilt seminarium vid Hornborgasjön på samma ämne. Frågan var också uppe under Almedalsveckan i Visby i fjol, och då med Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som arrangör.

Det ska absolut inte förnekas att stora fåglar i stora antal kan orsaka skador på grödor av olika slag. Likväl kan det finnas skäl att ifrågasätta både LRF:s och jägarnas engagemang i frågan. Den omställning som det europeiska jordbruket genomgått under senare årtionden har kraftigt påverkat jordbrukslandskapets fågelfauna. Men har någon hört en representant för jordbruket någon gång uttala bekymmer över att sånglärkor, tofsvipor eller hämplingar minskar i antal? Har någon sett ett initiativ från jordbruket för att vända på trenden för dessa arter? Tvärtom har varje försök att förändra EU:s jordbruksstöd i miljövänlig riktning motarbetats effektivt.

Dagens rationellt odlade åkrar är stora och domineras av höstsådda grödor. Det innebär förhållanden som missgynnar de allra flesta av jordbrukslandskapets fåglar men som samtidigt kraftigt gynnar arter som gäss, svanar och tranor. De stora arealerna ger dessa fåglar bra överblick, och grödorna som odlas ger dem god tillgång till föda vintern igenom. Tidigare var vintern en flaskhals för framför allt ungfåglarna, och många klarade inte vintern. Så är det knappast längre, utan en mycket stor andel överlever vintern. Det är inte konstigt att följden blivit något av en befolkningsexplosion.

När det gäller jägarna, är det ju dessutom så att man själv bidragit till problemen genom att plantera ut stora mängder kanadagäss liksom i viss mån även grågäss. Under 1970- och 80-talen var det många jaktlag runt om i Sverige som satte ut kanadagäss. I mina hemtrakter i Halland var även grågäss föremål för utplantering. När vi vid denna tid genomförde inventeringen för Svensk fågelatlas, hittades det åtskilliga familjegrupper med kanadagäss där föräldrafåglarna var vingklippta. Gäss återvänder i regel till den plats där de lärt sig flyga, och därför har man sedan länge använt vingklippta föräldrafåglar för att plantera ut gäss i nya områden. Under samma inventering kunde vi även konstatera att grågäss fanns häckande i två områden, och det har senare visat sig att man just på dessa platser även satte ut grågäss.

Som man bäddar får man ligga, säger ordspråket, och det borde väl även vara tillämpbart på såväl jordbruk som jakt. Men jag har ännu inte hört någon företrädare för jordbruk eller jaktintressen som idkat någon form av självkritik, än mindre att man tagit på sig någon skuld för den situation som uppstått. Mönstret känns i och för sig igen från debatten om vildsvin och även när det gäller frågan om konkurrens mellan dovhjort och rådjur. Även i det sammanhanget hade det ökat jägarnas trovärdighet om man rakt av erkänt att man bidragit till problemen genom att plantera ut vildsvin respektive dovhjortar.

Det finns risker med den debatt som nu förs. En sådan är att en intensifierad jakt även kan komma att drabba arter som det inte går bra för, till exempel den skandinaviska skogssädgåsen som i stället borde fredas från all jakt. En annan risk är att det kommer krav på jakt under våren och en tredje att situationen kan leda till en minskad vilja hos markägare att restaurera eller nyskapa våtmarker. LRF gör den sistnämnda kopplingen.

Som fågelintresserade och engagerade av naturvård och fågelskydd måste vi nu ta debatten om ”stora fåglar” med både jordbrukets folk och jägarna. Det finns andra sätt att hantera de problem som uppstår, och det är mycket illa om LRF får gehör som leder till att ny- och återskapande av våtmarker upphör.

Om fågelräkning, gulsparvar, jordbruk och ömma tår

Gulsparv. Foto: Anders Wirdheim

Sista helgen i januari genomfördes Sveriges största fågelräkning. Den kallas Vinterfåglar Inpå Knuten och går ut på att svenska folket räknar fåglarna som finns vid deras fågelmatningar. Det är ett jätteevenemang som engagerar tiotusentals människor och som får stor uppmärksamhet i media. Det bidrar också till vår kunskap om fågelfaunan och hur den påverkas av klimatet, både på kort och lång sikt.

Som undersökning är felkällorna för många för att den ska kunna användas strikt vetenskapligt, men den ger ändå tydliga fingervisningar om vad som händer med fåglarna. Bland annat visade den, tidigare än någon annan undersökning, att en mångårig uppgång för den svenska stammen av grönfinkar brutits mellan 2008 och 2009. Medan nästan alla andra ”fågelbordsfåglar” ökade i frekvens från 2008 till 2009, minskade antalet grönfinkar tydligt. Denna minskning blev ännu tydligare vid räkningen 2010.

Vi vet nu att orsaken var sjukdomen gulknopp orsakad av en mikroorganism med det vetenskapliga namnet Trichomonas gallinae. Denna sjukdom konstaterades i denna form första gången i Sverige 2008. Med stor sannolikhet hade den spridits hit från Brittiska öarna, där ett omfattande utbrott konstaterats åren dessförinnan. Många fågelmatare har själva kunnat bevittna sjukdomens följder i form av drabbade grönfinkar som suttit uppburrade och nästan apatiska vid fågelmatningar.

Sedan dess har grönfinken fortsatt att minska, om än inte lika drastiskt. Medan det under åren 2006 till 2008 rapporterades cirka sex grönfinkar per fågelmatning, är genomsnittet i år drygt 2,5. Om detta speglar utvecklingen för hela den svenska grönfinkspopulationen, har denna halverats under en period av bara sex år. En kraftig tillbakagång har även bekräftats av andra, mera vetenskapliga, studier.

Under åren med Vinterfåglar Inpå Knuten har vi också kunnat se en tydlig minskning av antalet gulsparvar. Från ett genomsnitt på nästan sex individer per rapport de två första åren (2006–07) är vi nu nere i runt tre gulsparvar per rapport, det vill säga en halvering även här. Även denna tillbakagång bekräftas av mera vetenskapligt utförda inventeringar. Det är alldeles uppenbart att något händer med gulsparven, men i detta fall är orsakerna inte alls lika tydliga och lätta att finna som när det gäller grönfinken.

Enstaka fall av gulknopp har konstaterats även hos gulsparv, men det är bara några få och långt från den massdöd som grasserat bland grönfinkarna. Det måste vara något annat, men vi ska söka orsakerna i Sverige – och sannolikt i jordbrukslandskapet. Gulsparven är en stannfågel, och även om många par häckar på hyggen och i kraftledningsgator, hittar vi merparten i jordbrukslandskapet. Det är också där i princip hela beståndet finns under vinterhalvåret.

Det svenska jordbrukslandskapet har förändrats under senare årtionden. I slättbygder har jordbruksdriften intensifierats, i skogsbygder är det snarare tvärtom. Båda sakerna har troligen varit negativa för gulsparvarna. I slättbygderna finns det numera färre randmiljöer eftersom mindre åkrar slagits samman till större. I skogsbygderna har åkerarealen minskat drastiskt. De gamla åkrarna används idag som betesmarker eller för vallodling om de inte planterats igen. Det har också skett en storskalig övergång från vårsådd till höstsådd, vilket sannolikt missgynnat gulsparven eftersom stubbåkrar varit en viktig födosöksmiljö under vinterhalvåret. Ännu en faktor som rimligtvis påverkat gulsparven är att användningen av bekämpningsmedel ökat i Sverige under senare tid.

Detta är något som sannolikt få svenskar är medvetna om, även om det också måste betonas att vi i Sverige använder mindre gifter i jordbruket än länderna på kontinenten. Giftanvändningen påverkar fågellivet på åkrarna i första hand genom att deras födounderlag blir mindre. När ogräs sprutas bort, försvinner livsmiljön för de insekter som lever på dessa växter. Insektsmedel är avsedda för insekterna, men de dödar inte enbart de skadeinsekter som är orsaken till bekämpningen, utan merparten av de insekter som finns på åkern just då. Kanske finns det också en risk att gifterna kan påverka fåglarna mera direkt, det vill säga att även fåglarna blir förgiftade?

Den frågan måste vara fri att ställa, precis som bland andra Rachel Carson i USA och Hjalmar Fleischer i Sverige ställde frågor angående DDT och kvicksilver i början av 1960-talet. Men det blev ganska starka reaktioner när vi sände ut ett pressmeddelande med ett första delresultat av årets räkning. Där nämndes gulsparvens minskning: ”Det finns studier som visar att bin och andra insekter i jordbrukslandskapet drabbas hårt av de ganska nya jordbruksgifter som kallas neonikotinoider. Kan det vara så att dessa gifter även påverkar fåglarna?”

Tidningen Land Lantbruk nappade på pressmeddelandet, men lyckades förvandla vår fråga till ett påstående: ”Nu tror Sveriges Ornitologiska Förening, SOF, att betningsmedel från jordbruket kan vara boven bakom minskningen.” Det ledde i sin tur till en hel del kommentarer i sociala medier. Bland annat skrev signaturen ”Snyggbonde” på Twitter att ”Ornitologerna chansar hej vilt”.

Men vi har inte påstått något om ett samband, än mindre chansat vilt. Vi har ställt en fråga. Denna fråga är högst relevant eftersom det pågår en omfattande debatt om de nya jordbruksgifternas verkan. Gulsparvens (och andra jordbruksfåglars) tillbakagång borde vara en väckarklocka som initierar forskning kring förhållandena i jordbrukslandskapet – även om det kan innebära att det trampas på ömma tår.

Makten över jakten än en gång

Varför är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att diskutera frågor som rör jakt? Det går inte att ifrågasätta något förhållande inom den svenska jakten utan att man blir stämplad som ”jaktmotståndare”. Det är märkligt, för jag tror att de svenska jägarna skulle ha mycket att vinna på att närma sig den ideella naturvården i stället för att fjärma sig. Båda lägren är i grund och botten angelägna om att vi ska ha en levande och livskraftig natur. Denna åsikt tror jag att jag delar med en stor andel av landets jägare, men det är inte dessa som är tongivande i dagens jaktdebatt.

I början av december skrev jag en blogg med rubriken Det är dags att bryta jägarnas makt. Den handlade om att jägarna har ett mycket större inflytande i det politiska Sverige än vad deras tre procent av befolkningen motiverar. Texten fick ett i dessa sammanhang mycket stort genomslag och har blivit intensivt debatterad på olika platser. Men det är inte textens innehåll som debatterats. Det som väckt debattlustan är i stället det faktum att jag över huvud taget ifrågasatt den tingens ordning som råder. Ett exempel på detta är en kommentar som häromdagen kom på nämnda blogginlägg. Där skriver signaturen Medlem följande: ”Hursomhelst, om SOF för en alltför trångsynt jaktfientlig politik så finns det även risk för att fågelintresserade jägare lämnar SOF.”

Men jag har inte gett uttryck för någon ”trångsynt jaktfientlig politik”. Tvärtom skriver jag i slutet av inlägget angående riksdagsmän och ministrar som också är jägare följande: ”Det finns inget att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.”

Kan det vara så att de kraftiga reaktionerna i grunden handlar om att jakten fortfarande är en genuint manlig bastion, där män umgås med män på grabbars vis? Denna bastion upplevs kanske som hotad så snart någon vågar ifrågasätta även till synes ganska självklara missförhållanden.

Det som är sjukt i dagens system är att politiker och andra i beslutsfattande ställning, måhända av slentrian, lämnar över jakt- och viltfrågor till jägare i de egna leden. Detta kunde kanske accepteras i en tid då jaktfrågorna till allra största delen handlade om hur älgjakten skulle fördelas. Men så är det inte längre. Idag angår jaktfrågorna många flera, och de har även potential att skapa djupa klyftor mellan människor.

För fem år sedan, 2009, meddelade dåvarande miljöministern Andreas Carlgren att det skulle inrättas länsvisa viltförvaltningsdelegationer. Syftet var att ta ”besluten om rovdjur närmare dem som är berörda”. Då sades det att jägarna skulle ha en representant och den ideella naturvården en. Det föreföll rimligt eftersom de båda lägren engagerar ungefär lika många personer i Sverige idag. Övriga ledamöter skulle utses av olika näringar eller organisationer (7) respektive av politiska partier (5). Dessutom skulle polisen ha en representant.

Men vi har inte fått denna breda representation mer än på papperet. I några län har vi viltförvaltningsdelegationer som består av 14 jägare och 1 icke-jägare. I nästan alla övriga län är jägarna i klar majoritet – även om de på papperet representerar något annat. När det kommer till beslut, är det påfallande ofta deras eget intresse som styr agerandet.

Det finns mängder av exempel på detta från olika delar av landet, men låt mig nämna ett från mitt hemlän Halland. Det gällde en ganska obetydlig fråga, men det illustrerar likväl tydligt de missförhållanden som råder. Det var diskussion om hur långt in på vintern som älgjakt kunde accepteras i ett visst område – till sista januari eller sista februari. Den person som representerar friluftslivet, som i detta sammanhang utgörs av orienteringsklubbarna och Friluftsfrämjandet, borde rimligtvis ha argumenterat för dessa organisationers intresse och krävt det kortare alternativet. Men så var inte fallet. Han argumenterade i stället för sitt eget intresse som jägare och begärde den längre jakttiden.

Sedan mitt blogginlägg om makten över jakten publicerats, har jag fått många och även hårda reaktioner. Några har varit på gränsen till obehagliga. Andra som engagerat sig och haft åsikter om jakt har råkat värre ut med betydligt mera påtagliga hot och även skadegörelse. Det ska i ärlighetens namn noteras att motsvarande även drabbat människor som tagit tydlig ställning mot starka rovdjursstammar.

De hårda reaktionerna är i och för sig inte oväntade eftersom regeringen drivit rovdjursfrågan mot ökad polarisering i stället för att söka samförstånd.

Vi har idag starkare rovdjursstammar än på mycket länge. Detta har inneburit att jakt- och viltvårdsfrågorna blivit angelägna för många fler än jägarna själva. För oss inom den ideella naturvården är det positivt bland annat för att starka rovdjursstammar innebär mera naturligt fungerande ekosystem. För andra kan det vara andra skäl som engagerar. Men engagerar är just vad frågorna gör – och därför måste makten över jakten breddas!

Vad är svensk miljölagstiftning egentligen värd?

Vägen fram till anrikningsverket i Kaunisvaara i maj 2012. Ett och ett halvt år senare är driften i full gång, men något miljötillstånd finns ännu inte.

Frågan i rubriken kan synas lite populistisk, men den är i högsta grad berättigad. Jag sitter med ett drygt 40-sidigt yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län. Det är ställt till Mark- och miljödomstolen och gäller gruvorna i Kaunisvaara utanför Pajala. Yttrandet är så skarpt formulerat att det formligen osar krut om det. Bolaget, Northland Resources AB, får hård kritik på punkt efter punkt och avkrävs kompletteringar. Det är till och med så att länsstyrelsen ifrågasätter om Mark- och miljödomstolen inser problemens vidd.

Det hör också till saken att länsstyrelsen tidigare begärt att bolaget måste omarbeta ansökningshandlingarna för att ”förmedla en enhetlig och samlad beskrivning av hur bolaget avser att bedriva den sökta verksamheten och dess konsekvenser för människors hälsa och miljö”. Länsstyrelsen konstaterar kort att ”Bolaget har inte genomfört det”.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det måste dröja länge innan det blir någon gruvbrytning i Kaunisvaara. Men så är det som bekant inte alls. Gruvdriften är i full gång! Stora arealer myr, sumpskog och annan mark har hyvlats av, och ännu större arealer är på väg att exploateras. Det handlar om flera kvadratkilometer totalt. Enbart anrikningsdammen för slamvatten är 567 hektar, motsvarande drygt 800 fotbollsplaner som det brukar heta.

När man läser handlingarna får man intrycket att bolaget både fört myndigheterna bakom ljuset och konsekvent nedvärderat problem som rör natur och miljö. Ett exempel på det förstnämnda gäller transporterna av den både tunga och mycket skrymmande malmen. När bolaget ansökte om koncession hos Bergsstaten, byggde ansökan på att malmen skulle transporteras på järnväg till Finland. Men efter det att man fått koncession ändrade bolaget sig, och transporterna utförs nu med jättelika lastbilar till Narvik. Förutom stor påverkan för boende längs vägen och på djurliv och naturmiljöer, måste vägen förstärkas för att tåla transporterna. Det innebär en första kostnad på dryga miljarden. Men förstärkningarna bekostas inte av bolaget utan av skattepengar. Dessutom planeras en genväg för transporterna över några av Europas finaste och mest värdefulla myrkomplex, något som staten också får bekosta.

När det gäller nedvärdering av miljöproblemen har bolaget hävdat att risken för att Torneälven med biflödet Muonioälven ska påverkas är så liten att man inte ens behöver söka något tillstånd för den delen. Det är märkligt eftersom den malm som ska brytas är mycket svavelrik. Det innebär risker under flera steg i processen – när malmen bryts, när den lagras och när den renas. Svavelinnehållet i malmen är ett av skälen till att man måste anlägga det enorma vattenmagasinet för slamavskiljning, men det innebär också stora risker för utsläpp i vatten liksom för sänkning av grundvattennivån. Därför är bolagets strutsattityd en gåta för att inte säga ett hån.

För bara något år sedan nästan tävlade politiker och andra makthavare om att besöka gruvområdet och lovorda bolaget för sin satsning. Pajala hade förvandlats från avfolkningsbygd till en kommun med stark framtidstro. Idag står inga politiker i kö utanför grindarna. Bolagets VD har tvingats avgå och nya ägare har kommit in i bilden. Aktiens värde har rasat, och småsparare som förlorat stora summor pengar förbereder en stämning. Det är kort sagt ett bolag i kris, och enligt tidningsuppgifter går driften med en förlust på ca 250 miljoner kronor i kvartalet. Dessutom dras själva driften med problem i form av vattenläckage och påverkan på grundvatten.

Jag besökte Kaunisvaara i slutet av maj i fjol. Då pågick schaktningsarbeten för fullt och flera stora byggnader var redan uppförda eller på väg. Det kändes märkligt att i det myrdominerade landskapet bevittna denna jättelika exploatering. Många av de omgivande myrarna har (eller hade) ett rikt fågelliv med bl.a. sädgäss, myrsnäppor och myrhäckande pilgrimsfalkar. Denna del av Tornedalen är också centrum för det lilla svenska beståndet av dvärgsparv. Även blåstjärt, en annan östlig art, förekommer tämligen regelbundet.

Området har tveklöst stora biologiska kvaliteter, vilket borde borga för skarpa besked även från Mark- och miljödomstolen. Men många jobb står på spel liksom stora investeringar. Med det som bakgrund finns det skäl att undra om det kommer att finnas tillräckligt med mod hos domstolen. De åtgärder som länsstyrelsen kräver är nämligen inte billiga. Tvärtom kan de komma att kosta bolaget mycket stora summor. Och var ska pengarna tas? Driften går ju redan nu med mångmiljonförlust.

Nog är svensk natur värd mera än att hanteras på detta sätt!?