Om fågelräkning, gulsparvar, jordbruk och ömma tår

Gulsparv. Foto: Anders Wirdheim

Sista helgen i januari genomfördes Sveriges största fågelräkning. Den kallas Vinterfåglar Inpå Knuten och går ut på att svenska folket räknar fåglarna som finns vid deras fågelmatningar. Det är ett jätteevenemang som engagerar tiotusentals människor och som får stor uppmärksamhet i media. Det bidrar också till vår kunskap om fågelfaunan och hur den påverkas av klimatet, både på kort och lång sikt.

Som undersökning är felkällorna för många för att den ska kunna användas strikt vetenskapligt, men den ger ändå tydliga fingervisningar om vad som händer med fåglarna. Bland annat visade den, tidigare än någon annan undersökning, att en mångårig uppgång för den svenska stammen av grönfinkar brutits mellan 2008 och 2009. Medan nästan alla andra ”fågelbordsfåglar” ökade i frekvens från 2008 till 2009, minskade antalet grönfinkar tydligt. Denna minskning blev ännu tydligare vid räkningen 2010.

Vi vet nu att orsaken var sjukdomen gulknopp orsakad av en mikroorganism med det vetenskapliga namnet Trichomonas gallinae. Denna sjukdom konstaterades i denna form första gången i Sverige 2008. Med stor sannolikhet hade den spridits hit från Brittiska öarna, där ett omfattande utbrott konstaterats åren dessförinnan. Många fågelmatare har själva kunnat bevittna sjukdomens följder i form av drabbade grönfinkar som suttit uppburrade och nästan apatiska vid fågelmatningar.

Sedan dess har grönfinken fortsatt att minska, om än inte lika drastiskt. Medan det under åren 2006 till 2008 rapporterades cirka sex grönfinkar per fågelmatning, är genomsnittet i år drygt 2,5. Om detta speglar utvecklingen för hela den svenska grönfinkspopulationen, har denna halverats under en period av bara sex år. En kraftig tillbakagång har även bekräftats av andra, mera vetenskapliga, studier.

Under åren med Vinterfåglar Inpå Knuten har vi också kunnat se en tydlig minskning av antalet gulsparvar. Från ett genomsnitt på nästan sex individer per rapport de två första åren (2006–07) är vi nu nere i runt tre gulsparvar per rapport, det vill säga en halvering även här. Även denna tillbakagång bekräftas av mera vetenskapligt utförda inventeringar. Det är alldeles uppenbart att något händer med gulsparven, men i detta fall är orsakerna inte alls lika tydliga och lätta att finna som när det gäller grönfinken.

Enstaka fall av gulknopp har konstaterats även hos gulsparv, men det är bara några få och långt från den massdöd som grasserat bland grönfinkarna. Det måste vara något annat, men vi ska söka orsakerna i Sverige – och sannolikt i jordbrukslandskapet. Gulsparven är en stannfågel, och även om många par häckar på hyggen och i kraftledningsgator, hittar vi merparten i jordbrukslandskapet. Det är också där i princip hela beståndet finns under vinterhalvåret.

Det svenska jordbrukslandskapet har förändrats under senare årtionden. I slättbygder har jordbruksdriften intensifierats, i skogsbygder är det snarare tvärtom. Båda sakerna har troligen varit negativa för gulsparvarna. I slättbygderna finns det numera färre randmiljöer eftersom mindre åkrar slagits samman till större. I skogsbygderna har åkerarealen minskat drastiskt. De gamla åkrarna används idag som betesmarker eller för vallodling om de inte planterats igen. Det har också skett en storskalig övergång från vårsådd till höstsådd, vilket sannolikt missgynnat gulsparven eftersom stubbåkrar varit en viktig födosöksmiljö under vinterhalvåret. Ännu en faktor som rimligtvis påverkat gulsparven är att användningen av bekämpningsmedel ökat i Sverige under senare tid.

Detta är något som sannolikt få svenskar är medvetna om, även om det också måste betonas att vi i Sverige använder mindre gifter i jordbruket än länderna på kontinenten. Giftanvändningen påverkar fågellivet på åkrarna i första hand genom att deras födounderlag blir mindre. När ogräs sprutas bort, försvinner livsmiljön för de insekter som lever på dessa växter. Insektsmedel är avsedda för insekterna, men de dödar inte enbart de skadeinsekter som är orsaken till bekämpningen, utan merparten av de insekter som finns på åkern just då. Kanske finns det också en risk att gifterna kan påverka fåglarna mera direkt, det vill säga att även fåglarna blir förgiftade?

Den frågan måste vara fri att ställa, precis som bland andra Rachel Carson i USA och Hjalmar Fleischer i Sverige ställde frågor angående DDT och kvicksilver i början av 1960-talet. Men det blev ganska starka reaktioner när vi sände ut ett pressmeddelande med ett första delresultat av årets räkning. Där nämndes gulsparvens minskning: ”Det finns studier som visar att bin och andra insekter i jordbrukslandskapet drabbas hårt av de ganska nya jordbruksgifter som kallas neonikotinoider. Kan det vara så att dessa gifter även påverkar fåglarna?”

Tidningen Land Lantbruk nappade på pressmeddelandet, men lyckades förvandla vår fråga till ett påstående: ”Nu tror Sveriges Ornitologiska Förening, SOF, att betningsmedel från jordbruket kan vara boven bakom minskningen.” Det ledde i sin tur till en hel del kommentarer i sociala medier. Bland annat skrev signaturen ”Snyggbonde” på Twitter att ”Ornitologerna chansar hej vilt”.

Men vi har inte påstått något om ett samband, än mindre chansat vilt. Vi har ställt en fråga. Denna fråga är högst relevant eftersom det pågår en omfattande debatt om de nya jordbruksgifternas verkan. Gulsparvens (och andra jordbruksfåglars) tillbakagång borde vara en väckarklocka som initierar forskning kring förhållandena i jordbrukslandskapet – även om det kan innebära att det trampas på ömma tår.

Makten över jakten än en gång

Varför är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att diskutera frågor som rör jakt? Det går inte att ifrågasätta något förhållande inom den svenska jakten utan att man blir stämplad som ”jaktmotståndare”. Det är märkligt, för jag tror att de svenska jägarna skulle ha mycket att vinna på att närma sig den ideella naturvården i stället för att fjärma sig. Båda lägren är i grund och botten angelägna om att vi ska ha en levande och livskraftig natur. Denna åsikt tror jag att jag delar med en stor andel av landets jägare, men det är inte dessa som är tongivande i dagens jaktdebatt.

I början av december skrev jag en blogg med rubriken Det är dags att bryta jägarnas makt. Den handlade om att jägarna har ett mycket större inflytande i det politiska Sverige än vad deras tre procent av befolkningen motiverar. Texten fick ett i dessa sammanhang mycket stort genomslag och har blivit intensivt debatterad på olika platser. Men det är inte textens innehåll som debatterats. Det som väckt debattlustan är i stället det faktum att jag över huvud taget ifrågasatt den tingens ordning som råder. Ett exempel på detta är en kommentar som häromdagen kom på nämnda blogginlägg. Där skriver signaturen Medlem följande: ”Hursomhelst, om SOF för en alltför trångsynt jaktfientlig politik så finns det även risk för att fågelintresserade jägare lämnar SOF.”

Men jag har inte gett uttryck för någon ”trångsynt jaktfientlig politik”. Tvärtom skriver jag i slutet av inlägget angående riksdagsmän och ministrar som också är jägare följande: ”Det finns inget att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.”

Kan det vara så att de kraftiga reaktionerna i grunden handlar om att jakten fortfarande är en genuint manlig bastion, där män umgås med män på grabbars vis? Denna bastion upplevs kanske som hotad så snart någon vågar ifrågasätta även till synes ganska självklara missförhållanden.

Det som är sjukt i dagens system är att politiker och andra i beslutsfattande ställning, måhända av slentrian, lämnar över jakt- och viltfrågor till jägare i de egna leden. Detta kunde kanske accepteras i en tid då jaktfrågorna till allra största delen handlade om hur älgjakten skulle fördelas. Men så är det inte längre. Idag angår jaktfrågorna många flera, och de har även potential att skapa djupa klyftor mellan människor.

För fem år sedan, 2009, meddelade dåvarande miljöministern Andreas Carlgren att det skulle inrättas länsvisa viltförvaltningsdelegationer. Syftet var att ta ”besluten om rovdjur närmare dem som är berörda”. Då sades det att jägarna skulle ha en representant och den ideella naturvården en. Det föreföll rimligt eftersom de båda lägren engagerar ungefär lika många personer i Sverige idag. Övriga ledamöter skulle utses av olika näringar eller organisationer (7) respektive av politiska partier (5). Dessutom skulle polisen ha en representant.

Men vi har inte fått denna breda representation mer än på papperet. I några län har vi viltförvaltningsdelegationer som består av 14 jägare och 1 icke-jägare. I nästan alla övriga län är jägarna i klar majoritet – även om de på papperet representerar något annat. När det kommer till beslut, är det påfallande ofta deras eget intresse som styr agerandet.

Det finns mängder av exempel på detta från olika delar av landet, men låt mig nämna ett från mitt hemlän Halland. Det gällde en ganska obetydlig fråga, men det illustrerar likväl tydligt de missförhållanden som råder. Det var diskussion om hur långt in på vintern som älgjakt kunde accepteras i ett visst område – till sista januari eller sista februari. Den person som representerar friluftslivet, som i detta sammanhang utgörs av orienteringsklubbarna och Friluftsfrämjandet, borde rimligtvis ha argumenterat för dessa organisationers intresse och krävt det kortare alternativet. Men så var inte fallet. Han argumenterade i stället för sitt eget intresse som jägare och begärde den längre jakttiden.

Sedan mitt blogginlägg om makten över jakten publicerats, har jag fått många och även hårda reaktioner. Några har varit på gränsen till obehagliga. Andra som engagerat sig och haft åsikter om jakt har råkat värre ut med betydligt mera påtagliga hot och även skadegörelse. Det ska i ärlighetens namn noteras att motsvarande även drabbat människor som tagit tydlig ställning mot starka rovdjursstammar.

De hårda reaktionerna är i och för sig inte oväntade eftersom regeringen drivit rovdjursfrågan mot ökad polarisering i stället för att söka samförstånd.

Vi har idag starkare rovdjursstammar än på mycket länge. Detta har inneburit att jakt- och viltvårdsfrågorna blivit angelägna för många fler än jägarna själva. För oss inom den ideella naturvården är det positivt bland annat för att starka rovdjursstammar innebär mera naturligt fungerande ekosystem. För andra kan det vara andra skäl som engagerar. Men engagerar är just vad frågorna gör – och därför måste makten över jakten breddas!

Vad är svensk miljölagstiftning egentligen värd?

Vägen fram till anrikningsverket i Kaunisvaara i maj 2012. Ett och ett halvt år senare är driften i full gång, men något miljötillstånd finns ännu inte.

Frågan i rubriken kan synas lite populistisk, men den är i högsta grad berättigad. Jag sitter med ett drygt 40-sidigt yttrande från länsstyrelsen i Norrbottens län. Det är ställt till Mark- och miljödomstolen och gäller gruvorna i Kaunisvaara utanför Pajala. Yttrandet är så skarpt formulerat att det formligen osar krut om det. Bolaget, Northland Resources AB, får hård kritik på punkt efter punkt och avkrävs kompletteringar. Det är till och med så att länsstyrelsen ifrågasätter om Mark- och miljödomstolen inser problemens vidd.

Det hör också till saken att länsstyrelsen tidigare begärt att bolaget måste omarbeta ansökningshandlingarna för att ”förmedla en enhetlig och samlad beskrivning av hur bolaget avser att bedriva den sökta verksamheten och dess konsekvenser för människors hälsa och miljö”. Länsstyrelsen konstaterar kort att ”Bolaget har inte genomfört det”.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att det måste dröja länge innan det blir någon gruvbrytning i Kaunisvaara. Men så är det som bekant inte alls. Gruvdriften är i full gång! Stora arealer myr, sumpskog och annan mark har hyvlats av, och ännu större arealer är på väg att exploateras. Det handlar om flera kvadratkilometer totalt. Enbart anrikningsdammen för slamvatten är 567 hektar, motsvarande drygt 800 fotbollsplaner som det brukar heta.

När man läser handlingarna får man intrycket att bolaget både fört myndigheterna bakom ljuset och konsekvent nedvärderat problem som rör natur och miljö. Ett exempel på det förstnämnda gäller transporterna av den både tunga och mycket skrymmande malmen. När bolaget ansökte om koncession hos Bergsstaten, byggde ansökan på att malmen skulle transporteras på järnväg till Finland. Men efter det att man fått koncession ändrade bolaget sig, och transporterna utförs nu med jättelika lastbilar till Narvik. Förutom stor påverkan för boende längs vägen och på djurliv och naturmiljöer, måste vägen förstärkas för att tåla transporterna. Det innebär en första kostnad på dryga miljarden. Men förstärkningarna bekostas inte av bolaget utan av skattepengar. Dessutom planeras en genväg för transporterna över några av Europas finaste och mest värdefulla myrkomplex, något som staten också får bekosta.

När det gäller nedvärdering av miljöproblemen har bolaget hävdat att risken för att Torneälven med biflödet Muonioälven ska påverkas är så liten att man inte ens behöver söka något tillstånd för den delen. Det är märkligt eftersom den malm som ska brytas är mycket svavelrik. Det innebär risker under flera steg i processen – när malmen bryts, när den lagras och när den renas. Svavelinnehållet i malmen är ett av skälen till att man måste anlägga det enorma vattenmagasinet för slamavskiljning, men det innebär också stora risker för utsläpp i vatten liksom för sänkning av grundvattennivån. Därför är bolagets strutsattityd en gåta för att inte säga ett hån.

För bara något år sedan nästan tävlade politiker och andra makthavare om att besöka gruvområdet och lovorda bolaget för sin satsning. Pajala hade förvandlats från avfolkningsbygd till en kommun med stark framtidstro. Idag står inga politiker i kö utanför grindarna. Bolagets VD har tvingats avgå och nya ägare har kommit in i bilden. Aktiens värde har rasat, och småsparare som förlorat stora summor pengar förbereder en stämning. Det är kort sagt ett bolag i kris, och enligt tidningsuppgifter går driften med en förlust på ca 250 miljoner kronor i kvartalet. Dessutom dras själva driften med problem i form av vattenläckage och påverkan på grundvatten.

Jag besökte Kaunisvaara i slutet av maj i fjol. Då pågick schaktningsarbeten för fullt och flera stora byggnader var redan uppförda eller på väg. Det kändes märkligt att i det myrdominerade landskapet bevittna denna jättelika exploatering. Många av de omgivande myrarna har (eller hade) ett rikt fågelliv med bl.a. sädgäss, myrsnäppor och myrhäckande pilgrimsfalkar. Denna del av Tornedalen är också centrum för det lilla svenska beståndet av dvärgsparv. Även blåstjärt, en annan östlig art, förekommer tämligen regelbundet.

Området har tveklöst stora biologiska kvaliteter, vilket borde borga för skarpa besked även från Mark- och miljödomstolen. Men många jobb står på spel liksom stora investeringar. Med det som bakgrund finns det skäl att undra om det kommer att finnas tillräckligt med mod hos domstolen. De åtgärder som länsstyrelsen kräver är nämligen inte billiga. Tvärtom kan de komma att kosta bolaget mycket stora summor. Och var ska pengarna tas? Driften går ju redan nu med mångmiljonförlust.

Nog är svensk natur värd mera än att hanteras på detta sätt!?

Det är dags att bryta jägarnas makt

Foto: Tomas Lundquist/N

När riksdagen idag debatterar regeringens nya rovdjursproposition, ser vi ännu ett exempel på det mycket stora inflytande som landets jägare har på politiken. Detta inflytande står inte i någon rimlig proportion till andelen jägare bland svenska folket. Totalt är det ca 300 000 som löser jaktkort varje år. Det motsvarar knappt tre procent av befolkningen. Likväl är det ofta jägarna som styr och ställer när det kommer till beslut som rör djur och natur.

Detta inflytande har jägarna haft länge, oberoende av om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering. Men de senaste sju åren, med alliansregeringen vid rodret, har det blivit mera påtagligt än någon gång tidigare. Just rovdjurspropositionen är ett mycket tydligt exempel.

När alliansregeringen tillträdde efter valet 2006 fanns det goda förutsättningar att i samförstånd försöka utforma en rovdjurspolitik för framtiden. Så blev det emellertid inte. Inför valet hade jägarna både avkrävt och fått löften av de borgerliga partierna. Man ville ha så små rovdjursstammar som möjligt. Efter valet skramlades det högt i jakttidsskrifterna om att man inte ville se något svek, och så blev det inte heller. Tvärtom gick regeringen, med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren som talesman, i princip helt på jägarnas linje och körde över naturvården. Detta gjordes trots att man visste att denna politik inte låg i linje med EU:s direktiv. Möjligen hoppades man att EU inte skulle bry sig, men i så fall tog man grundligt fel.

Det följde några år där klyftorna blev allt djupare och där debatten i första hand kom att handla om varg och licensjakt på varg. Debatten blev allt mera infekterad och splittrade svenska folket som knappast någon annan fråga i modern tid. Även om det främst handlat om varg, har debatten även lett till ett hårdare klimat gällande andra rovdjur och lagt en förlamande hand över annat naturvårdsarbete.

Läget blev till slut ohållbart även för regeringen. Man tillsatte en Vargkommitté som fick i uppdrag att en gång för alla försöka lösa frågorna. I slutet av augusti presenterade kommittén sitt betänkande, och äntligen såg det ut som att det fanns en fred i sikte. Såväl de som vill ha en stor vargstam som de som kraftigt vill begränsa stammen var positiva till betänkandet. Här fanns plötsligt, efter åratal av missämja, en öppning och kanske en möjlighet att komma överens om en långsiktig lösning.

Men i kulisserna jobbade jägarnas lobbyister hårt. När så rovdjurspropositionen presenterades i september, var vi plötsligt tillbaka på ruta ett. Naturvårdens intressen hade än en gång körts över. Jägarna fick som de ville och var mycket nöjda, men konflikten var djupare än någonsin. Det var närmast komiskt att regeringen, i denna ohållbara situation, kallade sin proposition för ”En hållbar rovdjurspolitik”.

Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är gynnsam bevarandestatus, dvs. när en population kan anses ha nått en nivå som är livskraftig på sikt och inte riskerar att försämras genetiskt. Vargkommittén föreslog att denna nivå skulle fastställas av experter genom Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Detta ogillades av jägarna, som menade att då skulle nivåerna läggas för högt och vi skulle få, i deras ögon, för stora rovdjursstammar. Obegripligt nog gick regeringen på denna linje, och i propositionen sägs därför att det är politikerna i riksdagens majoritet som ska fastställa vad som är gynnsam bevarandestatus.

Från naturvårdens sida måste vi nu på allvar ta strid för att minska den makt som jägarna har över politiken. Det är långt mer än tre procent av landets riksdagsmän som är jägare, det handlar snarare om 15 procent. Även i regeringen sitter jägare på tunga poster, exempelvis landsbygdsminister Eskil Erlandsson och finansminister Anders Borg. Det finns inget att invända mot att dessa makthavare jagar på sin fritid, men vi förväntar oss att de inte ska låta detta särintresse styra politiken.