Naturen offras av populister runt om i Europa

Populistiska partier i södra Europa förespråkar bl.a. fågelfångst med limstickor och nät, metoder som inte är selektiva och som dessutom ofta är mycket grymma. Foto: BirdLife

– Centerpartiet vill se ett EU som jagar utsläpp men låter oss i Sverige jaga varg, sa partiets ledare Annie Lööf i en intervju i Sveriges Radio en morgon i november.

Därmed fick populismen i Sverige ännu ett ansikte, men uttalandet väcker också frågor om hur Centerpartiet ser på den europeiska naturen och på EU-gemensamma regelverk. Om EU inte ska bry sig om den svenska vargjakten, ska unionen i rimlighetens namn också strunta i att fransmän jagar ortolansparvar, spanjorer jagar med limstickor, malteser skjuter rovfåglar och så vidare. Denna lista kan göras lång, och en gemensam nämnare är att populistiska partier försöker vinna röster genom att hävda att EU inte ska lägga sig i deras jakt.

För snart 35 år sedan kom EU:s dåvarande medlemsländer överens om unionens s.k. Fågeldirektiv. Då var EU väsentligt mindre än idag, men unionen bestod, precis som idag, av både nordliga och sydliga stater liksom av länder med väsentligt olika jakttraditioner. Detta var ohållbart eftersom man i flera av de nordliga staterna satsade betydande summor på att skydda vissa fågelarter, samtidigt som samma arter kunde jagas hårt i de sydliga. En bärande tanke i det fågeldirektiv som omsider växte fram var att de flyttande fågelarterna är en gemensam resurs och att dessa fåglar därför måste förvaltas på en gemensam grund.

Finns det över huvud taget någon annan företeelse i vår moderna värld som är lika gränsöverskridande som flyttande fåglar? Dessa fåglar rör sig obehindrat över nationella, kulturella och religiösa gränser. Men samtidigt är de beroende av platser där de kan rasta, vila eller leta mat längs de långa flyttningsresorna. Våra skandinaviska ortolansparvar laddar exempelvis upp i sydvästra Frankrike och på Iberiska halvön inför den vidare resan genom torra ökentrakter till vinterkvarteren i Senegal och Mali.

På senare tid har svenska fågelskådare via SOF (BirdLife Sverige) kunnat engagera sig i såväl fransk som spansk regionalpolitik. Det har skett via våra kollegor i dessa båda länder – LPO (BirdLife Frankrike) och SEO (BirdLife Spanien). I båda fallen handlar det om fåglar som till viss del häckar i Sverige, och i båda fallen finns en koppling till regionala och populistiska partier. Dessa vill vinna röster genom att hävda att ”EU ska inte lägga sig i hur vi sköter vår jakt”. I Les Landes i sydvästra Frankrike vill man legalisera den förbjudna jakten på ortolansparvar, i Valencia i Spanien vill man göra det tillåtet att jaga med limstickor. Det är lätt att vinna poäng genom att spela på EU-kritik, något som Centerpartiet i Sverige också insett.

Men det finns starka skäl för EU att bry sig om den svenska vargjakten, liksom hur Sverige ämnar förvalta kungsörnen. Detta har blivit mycket tydligt i de kontakter vi haft sedan den nya svenska rovdjurspropositionen presenterades i september. På EU-nivå är man idag djupt oroad över det som händer på rovdjursfronten i Sverige. Man är rädd för att ”den svenska modellen” ska sprida sig. Om Sverige går i bräschen för att försvaga EU:s direktiv om naturen, kan det komma att få långtgående följder för natur och djurliv i hela Europa.

Måhända vill Centerpartiet komma bort från överstatliga överenskommelser om naturen av rent ideologiska, nyliberala, skäl – en markägare ska ha suverän rätt att hantera sin mark – men det skulle vara illa genomtänkt. Snarare handlar det då om ren och skär populism. Partiet ligger mycket illa till i opinionsmätningarna, och det finns röster att vinna i vargfrågan. En vän bor i en by där majoriteten sedan länge röstar på just Centern. Men är det vargen som diskuteras när folk träffas? Nej, det är i stället rädslan för att skolan och vårdcentralen ska stängas, att affären ska läggas ner och att de allmänna kommunikationerna ska försämras ytterligare. Borde inte Centern engagera sig där i stället?

Det kan man tycka, men i de sammanhangen har Centern ingen politik som förändrar och – framför allt – de vinner inga röster.

Naturen får betala för matföretagets framgång

Nyrebäcken rinner genom hela Vapnödalen. Dess stränder är i princip renrakade från högre vegetation.
Detta kan möjligen innebära fördelar för jordbruksdriften, men det är mycket negativt för den biologiska mångfalden.

Tidigare i veckan (20.11) förärades Wapnö Gård utmärkelsen ”Årets uppstickare” av Matlandet. Matlandet är en organisation som bär landsbygdsminister Eskil Erlandssons signum och som kommit till för att höja intresset för svensk mat och livsmedelsproduktion. Det är gott och väl och företaget Wapnö Gård är absolut värt uppmärksamhet. Där finns ett nytänkande och en energi som imponerar. Men jag vänder mig mot den motivering som följer med utmärkelsen. Den framgång som Wapnö Gård har rönt under senare år har nämligen haft ett pris, och det är naturen som fått betala.

För 18 år sedan startade jag en fågelinventering i det som kallas Vapnödalen. Det är en så kallad punktrutt inom ramen för den svenska fågelövervakningen. Den består av 20 punkter där jag räknar alla fåglar som ses och hörs. Inventeringen genomförs på samma sätt år efter år en tidig morgon kring månadsskiftet maj/juni. Merparten av rutten går över Wapnö Gårds marker.

Anledningen till att jag lade rutten just där var att det då, i mitten av 1990-talet, fanns tydliga tecken på att många av jordbrukslandskapets fåglar hade vikande trender. Min tanke var att följa utvecklingen inom ett intensivt odlat område. Vad jag däremot inte visste, var att den gård som då hette Vapnö skulle utvecklas till det stora, och ännu intensivare, jordbruksföretaget Wapnö AB.

Så långt bakgrunden. Men vad är det då i motiveringen som får mig att ta till orda? Jo, förutom att det står att företaget möter konsumenters efterfrågan på mat och upplevelser står det: ”Företaget har en stark tillväxt, en hög innovationsnivå och ligger i framkant när det gäller hållbarhet och energieffektivitet.” Detta får mig att ställa frågan vad Matlandet menar med hållbarhet. Jag vill nämligen hävda att om det någonstans finns brister på Wapnö Gård, så är det just när det gäller hållbarheten. Fågelinventeringen talar ett mycket tydligt språk. Dessutom vet vi att fåglarna är bra som indikatorer även för övrig biologisk mångfald: Går det dåligt för fåglarna, drabbas även insekter, växter och annat liv.

Och det går dåligt för fåglarna på Wapnös marker, mycket dåligt till och med. De enda undantagen gäller de opportunistiska generalisterna bland kråkfåglar och måsfåglar. De förmår att utnyttja stordriften, medan i princip alla andra arter går tillbaka. Antalet sånglärkor har exempelvis minskat från mellan 50 och 75 de första åren till under 20 på senare år. Samma tillbakagång gäller för sångare och andra småfåglar liksom för rovfåglar.

En viktig orsak till fåglarnas minskning är intensiteten i sig. Det finns till exempel knappast någon plats för häckande fåglar på Wapnös stora vallar. Dessa slås flera gånger varje sommar, med första skörd under andra halvan av maj. En annan orsak är att stordriften på Wapnö uppenbarligen verka kräva att allt som kan ses som hinder för driften tas bort. Ett exempel på detta är Nyrebäcken.

Denna bäck flyter genom dalen och utvecklas omsider till en mindre å. Bäcken är sedan länge dikad och kanaliserad. Men när jag startade inventeringen 1996, var dess stränder här och var bevuxna med buskage och ett och annat träd. Där fanns en mångfald av örter och ett förhållandevis rikt fågelliv. Idag är bäckens stränder renrakade från högre vegetation. Den är visserligen omgiven av remsor som inte odlas, men dessa remsor tuktas hårt och deras bidrag till den biologiska mångfalden är mycket blygsamt. Samma sak gäller skiftesgränser, vägkanter och andra marginella marker. Att det över huvud taget finns kvar en del sångare, näktergalar och andra småfåglar beror på områdets märgelgravar som har ett förhållandevis starkt skydd.

Som jag ser det, hade det inte behövt vara så här illa. Flera av jordbruksföretagen i inventeringsområdet får varje år bidrag från EU, bl.a. fick Wapnö Gård 4,2 miljoner kronor i stöd år 2010. Denna summa är kanske inte särskilt stor i förhållande till företagets totala omsättning. Men rätt använd, skulle även en mindre del av stödpengarna kunna betyda mycket för den biologiska mångfalden. Faktum är dessutom att stödet är förknippat med så kallade tvärvillkor, som bl.a. innebär att viss hänsyn skall tas till natur och miljö. Det finns skäl att undra hur dessa villkor formulerats för Wapnö Gård. Något gynnande av biologisk mångfald har det knappast handlat om. Tvärtom fortsätter gårdens marker att utarmas på liv år efter år. 

Det är inte hållbart!

Antalet tättingar (exklusive kråkfåglar) som räknats under inventeringarna i Vapnödalen 1996–2013.
Trenden (röd streckad linje) är tydligt nedåtgående. Däremot gynnas både kråkfåglar och måsfåglar av stordriften.

Starka intressen vill devalvera örnarna

Fotomontage: P-G Bentz/sturnus.se

 

Det har spekulerats mycket kring vad som ligger bakom regeringens förslag om kungsörn i rovdjurspropositionen. Finns det en baktanke med den låga nivå som satts? Är det möjligen så att regeringen, genom att hävda att kungsörnsbeståndet med råge passerat ”gynnsam bevarandestatus”, vill öppna vägen för flera dispenser från Artskyddsförordningen? Ett örnpar mer eller mindre skulle i så fall inte ha någon avgörande betydelse.

Hur det nu än förhåller sig med den saken, kan vi konstatera att det råder ett starkt tryck från olika exploateringsintressen för att minska örnarnas värden. Det har också redan kommit exempel på att exploatörer tolkar propositionen på ovan nämnda vis. Så här skriver exempelvis advokatfirman Åberg & Co, som är ombud för det företag som vill exploatera Skorvdalen i Härjedalen:

”Bolaget vill slutligen framhålla bedömningen som görs i regeringens proposition 2013:191, En hållbar rovdjurspolitik, i vilken slås fast att bevarandestatusen som Sverige är skyldig att iaktta, kan upprätthållas med en stam om 150 registrerade par. Bevarandestatusen är därmed inte hotad ens om reviret skulle skadas.”

I Skorvdalen finns ett av de allra mest produktiva kungsörnsparen i den södra delen av fjällkedjan, men det paret kan vi tydligen både ha och mista enligt exploatören.

Även inom vindkraftsindustrin finns idag ett starkt missnöje mot att förekomst av kungsörn och havsörn stoppat flera exploateringar. I förra veckan meddelade Vattenfall att man lägger ner planerna på en vindkraftsanläggning utanför Forsmark i Uppland. Eva Vitell, som är projektutvecklingschef inom Vattenfall motiverade beslutet så här: ”Som rättspraxis ser ut idag är chansen att få tillstånd för en vindkraftpark vid Biotestsjön i Forsmark mycket liten. Vattenfall väljer därför att lägga ner projektet.”

Det Eva Vitell syftar på är de havsörnar som vintertid uppehåller sig i området och som varit orsak till att vindkraftsprojektet ifrågasatts. Bolaget sticker inte under stol med att man anser att örnarna tillmäts för stor betydelse.

Mera i skymundan, men likväl med betydande kraft, driver andra delar av vindkraftsindustrin frågan om att, så att säga, devalvera värdet på örnarna. Det pågår en intensiv lobbying, men denna sker inte öppet. Då och då händer det dock att e-post kommer på avvägar, och jag sitter just nu med ett sådant brev framför mig. Jag avslöjar naturligtvis inte varifrån uppgifterna kommer, men brevet bekräftar att vindkraftsindustrin anser att örnarna har för starkt skydd och att man trycker hårt på regeringen för att förändra detta.

Hönan eller ägget?

Under vinterhalvåret finns bara någon enstaka skarv per kvadratkilometer havsyta i Halland. Dessa kan inte påverka fisket. Trots det är det skarvarna som får skulden av frustrerade yrkesfiskare.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

En klassisk fråga är vad som kom först: hönan eller ägget? Frågan ska inte ses bokstavligt utan främst i överförd bemärkelse, t.ex. vad är orsak och vad är verkan. Dessa funderingar kommer över mig när jag än en gång läser regeringens senaste rovdjursproposition. Där talas det nämligen mycket om socioekonomiska aspekter på de stora rovdjuren och alldeles särskilt varg. Hur påverkar rovdjurens närvaro förutsättningarna för människorna som bor i det aktuella området?

Man kan också vända på frågan: Hur påverkar människornas förutsättningar i ett visst område deras syn på rovdjuren? Är det kanske så att rovdjuren får bära skulden för att förutsättningarna blivit så mycket sämre av helt andra orsaker? Postkontoret har dragits in liksom banken. Skolan riskerar nedläggning och kanske även butiken. Kommunikationerna har blivit både sämre och dyrare. Listan kan göras lång, men den är aktuell till vissa delar i många svenska glesbygder.

Med dessa dystra förutsättningar är det lätt att missnöjet kanaliseras någonstans, t.ex. mot vargen i Sveriges skogsbygder eller mot skarven i kusttrakter. Även i vissa kustavsnitt finns det nämligen stora socioekonomiska effekter beroende på bl.a. avfolkning, miljöpåverkan och förändrade regler för fisket. Men vad är det yrkesfiskarna klagar mest över? Det är knappast att butiken försvinner på grund av att den är olönsam eller att övergödning bäddar in undervattensvegetation i geggiga algmassor. Nej, det är skarven som blir måltavla.

Jag fick ett tydligt exempel på detta i vintras. I januari hade jag inventerat i stort sett hela Hallandskusten på övervintrande skarvar. Det var förvånansvärt få individer jag fann. Totalt beräknades hela Hallandskusten hysa ca 750 övervintrande storskarvar, varav ca 250 fanns längs den kuststräcka där de flesta yrkesfiskarna är aktiva, dvs. från Falkenberg i söder till Kungsbackafjorden i norr. Räknat på skarvar per km kuststräcka handlade det om ca 3 per km längs hela kusten och endast ca 2 per km i området med flest yrkesfiskare. Eftersom skarvarna ofta fiskar långt ute till havs, skulle vi grovt kunna översätta dessa tal till 3 respektive 2 skarvar per kvadratkilometer hav.

Det är helt enkelt inte möjligt att så få skarvar skulle kunna påverka fiskbestånden inom så stora arealer. Trots detta är det på skarven som yrkesfiskarnas missnöje fokuseras. En kort tid efter ovan nämnda inventering deltog jag i en annan kartläggning. Det handlade då om att räkna fåglar till havs i ett område som kan bli aktuellt för vindkraft. Under en nästan fem timmar lång båttur, fram och tillbaka genom och runt det aktuella området, räknade vi alla fåglar vi såg. Fyra gånger åkte vi ca 60 km med båt och täckte en yta som nog närmade sig 100 kvadratkilometer. Som mest såg vi 45 storskarvar (6 mars), dvs. mindre än en skarv per kvadratkilometer hav. Som minst såg vi en skarv per tio kvadratkilometer hav (2 maj).

Yrkesfiskaren som körde båten var en mycket sympatisk och tillmötesgående person som i hög grad bidrog till att inventeringen kunde genomföras på ett bra sätt. Det var också givande att prata med honom om fisket och dess förutsättningar så när som på en punkt: Skarven var som ett rött skynke för honom. Det var helt enkelt skarvens fel att fisket blivit så mycket sämre under de senaste decennierna.

I detta sammanhang kan det också vara befogat att ta upp den skyddsjakt som bl.a. förekommer på skarv. Denna jakt beslutas av länsstyrelsen, men det är långt ifrån alltid som det är möjligheterna till minskade skador som ligger bakom besluten. I stället handlar det om skyddsjakt som en form av terapi för frustrerade fiskare. Får de bara möjlighet att skjuta några skarvar, minskar klagomålen i omfattning och situationen upplevs drägligare för både fiskare och tjänstemän.

Någon kanske häpnar, men det är så här det fungerar. Jag har pratat med flera av dem som är viltansvariga på landets länsstyrelser. Tre av dessa förklarade utan omsvep att skyddsjakt ofta är ren terapi, inget annat.

Regeringens besparingar hårt slag för livet i jordbrukslandskapet

Tofsvipeunge. Tofsvipan är en av de arter som missgynnats av modernt jordbruk och som kommer att drabbas ytterligare på grund av nedskärningarna i landsbygdsprogrammet.
Foto: P-G Bentz/sturnus.se

Fåglar är lätta att inventera. De har också korta generationer och så kan de snabbt flytta på sig från ett område som inte längre passar, alternativt till ett annat som passar artens krav. Därför är fåglar också mycket bra som indikatorer på tillståndet i miljön.

Under de senaste decennierna har vi kunnat följa hur det svenska jordbrukslandskapet utarmats på fåglar. De allra flesta arter som är knutna till odlad mark har minskat i antal och utbredning. Det gäller till exempel sånglärka, tofsvipa och stare. Men det finns också vinnare, bland annat grågås, trana och ringduva. Dessa gynnas av det moderna jordbrukets stordrift och en storskalig övergång till höstsådda grödor.

Många av de fågelarter som missgynnas har det gemensamt att de ofta påträffas på mera marginella marker, i kantzoner, längs gärdsgårdar, i anlagda våtmarker m.m. De kan därför sägas vara beroende av såväl lantbrukarens intresse som av ekonomiskt stöd. Samtidigt handlar det i många fall om fåglar som har en stark ställning i vår kultur och som de allra flesta svenskar vill värna om.

Med detta som bakgrund är det mycket oroande att regeringen nu aviserat att man kommer att göra mycket stora besparingar inom landsbygdsprogrammet de kommande åren. Hur mycket man ska spara är ännu oklart, men den vanligtvis välunderrättade tidningen Land Lantbruk skriver att det handlar om miljardbelopp. Det blir exempelvis ingen förlängning när det gäller stöd till miljöskyddsåtgärder, minskat kväveläckage, natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet, skyddszoner samt skötsel av våtmarker.

Bakom besparingarna står dels minskade bidrag från EU, dels att svenska staten slagit i ett så kallat utgiftstak. Det går enligt uppgift inte att hålla balans i Sveriges ekonomi om vi fortsätter att lägga pengar på lantbrukets miljöåtgärder. Lite tillspetsat uttryckt kan det sägas att fåglar och andra varelser i jordbrukslandskapet offras för att skatterna ska kunna sänkas ytterligare.

Det är idag länsstyrelserna som administrerar jordbruksstöd och även svarar för rådgivning. Där aviseras nu kraftiga nedskärningar och omfattande uppsägning av personal. Tidigast 2016 kommer det att finnas nya pengar att söka för miljöförbättrande åtgärder i jordbrukslandskapet. Samtidigt är lantbrukare ett folk som vill ha kontinuitet och som vill kunna satsa långsiktigt. Med en minst tvåårig paus i finansieringen är risken stor att anlagda skyddszoner och andra åtgärder nu plöjs upp.

Nästan hälften av EU:s budget går idag till jordbruksstöd. Vi i Sverige betalar mera till EU än vad vi får tillbaka. Detta innebär att det är svenska folket som, via skattsedeln, står för jordbruksstödet. Men det är nog ytterst få av oss som vill att pengarna ska användas på ett sätt som ytterligare utarmar det svenska landskapet. Det blir emellertid följden av de kraftiga nedskärningar som regeringen nu aviserar.

Sist men inte minst är det viktigt att poängtera att nedskärningarna inte bara drabbar fåglar. Det blir en utarmning av allt liv, från växter via insekter till fåglar och däggdjur.